?

Log in

No account? Create an account

Previous Entry | Next Entry

Tre år

Den 25 Augusti 2009 hände saker som skulle komma att påverka mitt liv. Det var tre år sen, och för informationens skull vill jag hålla koll på vilka framsteg jag gör. Förra året ungefär en månad innan var jag väldigt ledsen eftersom jag inte tyckte att jag hade gjort framsteg nog. Men sedan när månaden gick kändes det bättre. I år i våras kände jag för första gången att jag verkligen gjorde framsteg. Det kändes inte lika tungt längre. Det verkade inte vara ett så stort problem heller.

Sen kom hon tillbaka.
Nu har jag ingen aning längre var jag ligger i någon skala som helst. Varannan gång vi pratar blir det bråk, och hon har till och med hotat med säga upp kontakten. Men varannan gång går det bra. Då börjar jag tänka att "åh hon är så himla söt, hur kan man inte älska henne?". Och då faller jag tillbaka till alla gamla känslor som jag alltid misslyckas att göra mig kvitt med. Fast även i mina fantasier förstår jag hur orealistiskt dom är. Inte ens mina dagdrömmar är en tillflyktsort. Det är som den abstrakta känslan av att allting är superbra. Lätt att föreställa sig, omöjligt att leva sig in i. Det är som om vi är motpoler, olja och vatten. Ibland kan jag tycka att det är fascinerande hur vi är så lika men ändå så olika, omöjliga att vara vara ihop, omöjliga att vara isär. En kontrast. Men ibland blir jag bara galen av omöjligheten att hitta nån till som henne.

Så ibland tänker jag bara "döda mig! Gör slut på eländet. Jag vill inte leva ett liv utan henne. Sorgen är outhärdig. Bara döda mig."

Men tur nog vill jag faktiskt inte dö. Förra hösten skedde orelaterade handlingar som eskalerade min grundnedstämdhet till en klinisk depresion, och för kanske första gången i mitt liv ville jag verkligen dö. Det var en mycket obehaglig känsla. Det är fullt normalt att leka med tanken att vilja dö. Det är ett slags sätt tänka bort problem. Orationellt men ändå effektivt. "Suck vad det är lång kö på Ica, jag vill dö". Men friska människor vill inte dö. Det är något sjukt i att vilja dö. Hur mycket man än lever sig in i tanken att man inte finns så är det alltid något som hindrar en. Det är när allternativet blir lockande som första varningsklockan ringer. Och när man faktiskt börjar få för sig att det är det enda rätta, är det allvarligt.

Det är en väldigt obehaglig tanke, det är nästan som röster i huvudet. Man kanske inte vill dö. Man vill inte såra folk, och man vill faktiskt fortsätta att leva. Men man måste,det har blivit en drift. Just dom tankegångarna beskrivs väldigt väl i boken Cirkeln, men den referensen flyger nog lågt under huvudena på folk.

Hursomhelst när man känner såhär är det av allra största vikt att man söker omedelbar hjälp! I synnherhet eftersom det kan ta tid innan man får besökstid på psykiatrin. För att snabbspola lite framåt bestämdes det att jag skulle återuppta min medicinering av illerpiller (citalopram 20mg). Jag brukade störa mig på smeknamnet Lyckopiller eftersom jag tyckte att det snarare var Normalpiller. Istället för att känna sig bortkopplad, slö och olycklig kände man bara sig blä. Liksom hyffsat normal. Varken bra eller dåligt.

Men det var innan jag fick medicin X. I min håglöshet svarade jag på reklam på Facebook som sökte testpersoner för ny antidepresiv medicin. Kallelsen var verkligen underligt utformad, och att dom låg granne med Scientologerna gjorde inte saken bättre. Men i själva verket en fullständigt seriös studie och det bästa som någonsin hänt mig! Jag fick en medicin som hette nått Agumelin eller nått liknande, eller möjligtvis den nya testmedicinen som skulle ha mindre biverkningar. Och OM den hjälpte!

Med den medicinen kände jag mig inte bara normal, jag kände mig bra! Det var som det numera diffusa normaltillståndet som jag hade innan min tonnårsdepression började. Jag vet inte när jag senast kände så, gjorde jag det för några år sen? Jag har inte känt så på tre år iallafall och det var en magisk känsla! It just works! Jag kände mig glad, positiv, energifull och tålamodig. Jag kände mig, frisk.

Jag slutförde testperioden och blev kliniskt friskförklarad, i princip mindre deprimerad än folk i snitt. Men sen skulle jag testa en månad utan medicinen och det är där jag är nu. Det fanns en liten risk att jag skulle behöva ta en mindre stabiliserande dos, och det behöver jag. Nu är ingenting roligt längre. Jag bara räknar ner dagarna till jag ska få tillbaka medicinen och få känna mig frisk igen. Och förhoppningsvis klarar jag mig på en låg dos. Tanken att vara beroende av stark medicin resten av livet skrämmer mig lite.

Så det är där jag är nu. Jag vet alltså ärligt talat inte hur jag förhåller mig till min treåriga olyckliga kärlek. När vänskapen återinfördes var jag fortfarande på medicinen, och var det inte som så att jag hade lättare att skaka av ångesten hon gav mig när vi bråkade? Och var det inte lättare att intala sig själv att det vore konstigt om jag inte hittade nån minst lika bra som henne? Var det inte enklare? Jag tror det, men jag är inte helt säker. Jag bloggar alldeles för sällan. Jag måste skriva upp sånna här viktiga fakta.

Min plan nu är hursomhelst att lära mig att bemästra henne. Om jag inte kan bli bra nog att förhindra varje konflikt som kan uppstå ska jag i varje fall lära mig att skaka av dom utan att bli ledsen.
Min tecknarkarriär går segt men jag tar åtminstone kliv åt rätt håll. Jag förväntar mig att det ska bli en storslagen höst, och jag tror mig komma vara hel som människa inom en överskådlig framtid. Jag måste bara hålla tårarna borta och skjuta bort tanken att "kunde hon inte bara tycka om mig?"

Comments

( 1 comment — Leave a comment )
(Anonymous)
Aug. 28th, 2012 03:23 pm (UTC)
Ja... (försök till några värmande ord)
Det är egentligen stor skillnad mellan olycklig kärlek och obesvarad kärlek. Min erfarenhet är att obesvarad kärlek kan vara lyckligare än besvarad, för då slipper jag allt krångel och kan fokusera på att bara vara glad att personen finns. Men det värsta är nog ändå när kärleken är både obesvarad och riktigt olycklig och dessutom har pågått ganska länge, för då är den ännu svårare att släppa. Så ledsamt att det verkar vara i det läget du är. :(

En fråga, varför tänker du i termer som att hitta någon som är "lika bra"? Känner igen det sättet att tänka och jag tror att det är destruktivt. Jag menar absolut inte att det är bättre att nöja sig med vem som helst, ej heller menar jag att det är bra med ett andrahandsalternativ för det tror jag inte är schysst mot någon av de inblandade. Men kanske är det bättre att inte jämföra så mycket?

Och kanske är det bättre att inte utgå ifrån vem som väcker starkast känslor? Istället fundera över vem som det faktiskt i längden skulle kännas bäst, tryggast, mysigast, roligast och så vidare att leva med? Förutsatt att samlevnad är ett mål alltså. På en kurs fick jag lära mig att om det finns mycket plus brukar det finnas mycket minus också. Vissa människor (som har en tendens att falla för personer som inte får oss att må bra) kan därför behöva lära sig att uppskatta personer som till en början inte verkar särskilt spännande.

En gång såg jag en teckning som du gjort och jag tyckte verkligen om stilen på den, så det är därför jag kikar på din livejournal ibland. Ifall du nu sitter och undrar varför en främling skriver dessa tankar till dig. ;P
( 1 comment — Leave a comment )

Latest Month

August 2013
S M T W T F S
    123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031
Powered by LiveJournal.com
Designed by Teresa Jones