?

Log in

No account? Create an account

Previous Entry | Next Entry

En onödig kompensation

Jag lider ganska ofta av huvudverk, och ungefär en gång i månaden får jag en noja och tror att jag har en hjärntumör. Det är inte särskilt kul med akut dödsångest, och ibland brukar jag söka hjälp för det. Den här gången fick jag fin-fina piller mot (ska vi se) ångest, oro, klåda och/eller nässelfeber. Antarax heter dom (lol antrax) och kul nog fick en vän till mig liknande piller av vårdcentralen. Är det standarden för oroliga patienter eller?
Pillrerna hjälpte inte ett dugg, däremot fick jag uppleva en av dess biverkningar, trötthet.
När jag bodde i Malmö förra året var jag just på väg att sluta med mina psykofarmaka Citalopram (lol italo). Dom hjälpte mig mycket, det vill jag verkligen understryka när jag nu går in på deras biverkningar. Man blev enormt trött. Det finns många grader av trötthet, och jag skulle kunna raljera om alla olika former ty jag är expert, men låt oss bara konstatera att det var väldigt svårt att gå upp om morgnarna samt att sömn aldrig kunna lösa det här problemet. En gång sov jag faktiskt bort majoriteten av alla timmarna under en helg. Det var läskigt, jag skulle kolla hur länge jag kunde sova som längst.
Det jobbigaste med tröttheten var väl kanske inte hur mycket den förstörde. Jag fick rejäla problem med skolan eftersom jag för ofta kom en kvart försenat, vilket man inte såg med blida ögon på trots att jag var i skolan näst mest i hela klassen totalt räknat. Jag fick problem med **** också, varav vissa saker jag inte riktigt kan komma över. Som när jag skulle följa med på en utställning men istället sov bort halva dagen.
Men nej, det värsta med tröttheten var det enormt dåliga självförtroende man fick av det. Det var väldigt tärande att hela tiden bolla med tanken att man kanske bara är lat, bortskämd och odisciplinerad. Alla andra kan ju gå upp, varför skulle inte jag klara av det.
Så när jag började ta Antarax gick det upp ett ljus för mig. Det finns faktiskt medicinsk trötthet, och det är faktiskt inte att leka med. Varierad kost, träning eller rutiner hjälper inte. Man är hela tiden trött. Så jag slutade ta de där satans tabletterna och tänkte att jag istället skulle testa om jag behövde glasögon.

Nämen, nämen, nämen! Jag har lite långsynthet och lite astigmatism, vilket är två saker som tar ut varandra. Jag märker alltså inte av att jag har synfel, förutom möjligtvis en ganska subtil irritation som närmast påminner om att verkligheten är en lögn. Typ som man ser en illusion. Problemet med de här synfelen är dock att hjärnan måste kompensera, och så får man såldes ont i huvudet.
Eftersom glasögon i regel kostar mer än datorn jag skriver på, valde jag att testa ett internet-alternativ. (you wouldn't steal a car) Jag valde http://www.lensway.se/ eftersom man kunde kolla glasögonen offline i Stinsen-gallerian. Att köpa glasögon är ju alltid jobbigt eftersom man måste välja om man vill vara seme eller uke. Min enda specifikation var att brillorna skulle se ut som Tatiana Tchaikovskys glasögon. En vän till mig gjorde följande när han gick till väga vilka glasögon han skulle välja: han gjorde en lista med alla personer som han hatade som hade glasögon, och valde sedan därefter bland de få andra glasögon som fanns att välja på. (snabbkollar vad jim-åke har för glasögon)
Jag hann inte med dylika projekt utan tog typ de första bästa. Hoppas nu bara inte Zombie-Pol-Pott tar makten över världen.