?

Log in

No account? Create an account

Previous Entry | Next Entry

Bokår 2010

2010 var året då jag började läsa böcker. Jag läser väldigt långsamt vilket troligtvis är en av anledningarna till att jag tidigare inte orkat läsa vidare mycket trots ett stort intresse. Om jag ska vara helt ärlig tror jag att jag har läst mer under 2010 än hela 00-talet tillsammans. Det var ett intresse att allmänbilda mig inom Science Fiction-litteratur som startade det hela. Jag är väldigt nöjd med min prestation. Listan är någorlunda i den ordning jag läste böckerna. Observera att jag även läst annat än SF.

Robot anthology - Isaac Asimov (jag kommer inte riktigt ihåg vad den hette, men den innehöll i princip alla robot-novellerna)
Oscar wilde - Portrait of Dorian Grey (bara läst halva, när börjar den handla om porträttet?!)
Stiftelsen - Isaac Asimov
Stiftelsen och Imperiet - Isaac Asimov
Starship Troopers - Robert Heinlein
Dune - Frank Herbert
Herzog - Saul Bellow
Warrior Wolf Women of the Wasteland - Carlton Mellick III
Brave new world - Aldous Huxley
Djurfarmen - George Orwell
Ninteen-Eughty-Four - George Orwell
Fahrenheit 451 - Ray Bradbury
MachoPoni: A Prance with Death - Lotus Rose
Möte med Rama - Arthur C. Clarke
Rama 2 - Arthur C. Clarke, Gentry Lee
Aniara - Harry Martinson (halva)

Pågående bok: Amerikanska gudar av Neil Gaiman.
Nästa bok: Kontakt av Carl Sagan.



Året började med husguden Asimov. Jag verkligen älskar robotar, men tyvärr måste jag säga att hans tidigare robot-noveller bara är intressanta ur en historisk kontext. På sin höjd innehöll novellerna bara något enstaka stycke som verkligen var bra, och det var först när karaktären Susan Calvin blev introducerad som det verkligen blev bra. Jag ser fram emot att läsa hans senare robot-romaner som jag är säker på är bättre, och när han är bra är det riktigt bra.

Stiftelsen var däremot förvånansvärt bra! Jag har inte lyckats få tag på del tre och tänkte väl skriva lite mer ingående om den när jag får tag på den. Jag läser böckerna på svenska för mysfaktorn, och tyvärr existerar det bara ett exemplar av sista boken i Stockholm stads bibliotekssystem.

Efter att ha läst litterärt torra Asimov kändes det som en enormt fräsch vind att läsa Starship Troopers. Heinlein brukar nämnas som den som introducerade ett litterärt språk inom klassisk SF-litteratur, och när man läser ST kan man verkligen förstå det. Den är väldigt vackert skriven, och under hela första kapitlet är man som helt bortblåst av vördnad. Sedan börjar dok boken komma med en massa åsikter som presenteras på ett sånt sätt som närmast för tankarna till Flashbacks retorik. Jag tycker inte det är särskilt konstigt med en framtid där militären styr allt. Däremot är det inte så trevligt när ingen motsäger systemet i boken. Jag hade velat att boken antingen drog mer åt fascism-hållet eller drog åt andra hållet och började motsäga ett samhälle där bara de som gjort lumpen får rösta.

Dune visade sig vara en underbart bra bok! Kanske en av de bästa hard sci-fi-böckerna, fast det egentligen är fantasy i yttre rymden. Den här boken är garanterat med på Kanon-listan. Jag kan inskjuta att jag hållit mig från uppföljarna. Jag tyckte slutet var bra och var inte sugen på fler böcker i serien, i synnerhet inte de skrivna av hans son. Boken borde få ett uppsving eftersom de är så eko-reko, men tyvärr läser inte klimatförespråkare SF.

Herzog är ju egentligen inte SF, men förtjänar ändå en kommentar. När jag bodde i Malmö sista hösten och gick längst de regniga gatorna och funderade på mitt liv konstaterade jag att det borde finnas en massa litteratur som skulle passa min livssituation. Så jag gick till biblioteket två gånger och frågade försiktigt om det var någon som hade koll på böcker. Givetvis fanns det ingen på biblioteket som själv läste böcker, jag är så bortskämd med Serieteket där det inte är någon svår konst att hålla koll på hela beståndet. Ingen kunde därför ge mig en rekommendation. Räddningen kom dock ett halvår senare när jag av en slump kom över en bokrecension i någon dagstidning som tipsade om Herzog. Boken handlar om den deprimerade författaren som efter att sitt äktenskap gått i kras faller djupare och djupare ner i depression. Under sängen ligger hans stora magnum opus, ofärdigt som så mycket annat i livet.
Boken avråds till folk som har emot vitt-medelklass-man från västvärlden, eller krånglig Nobelprislitteratur. (eller antisemiter, men snälla sluta läs min blogg i så fall) Boken är fruktansvärt jättesvårt skriven, och det tog typ tre månader för mig att läsa den. Jag är inte säker på om jag ser upp till eller ner till dramturgin för den delen heller, för den är skriven på ett väldigt rörigt sätt. Det är lite som att gränsen mellan galenskap och genialitet är tunn, för boken handlar om att huvudpersonen skriver en massa brev till diverse personer och via "stream of conscious" för handlingen vidare på ett mycket komplicerat sätt. Man sitter hela tiden och funderar "är det här bra eller dåligt?" när tågscenen för tredje gången avbryts av att huvudpersonen börjar skriva ett brev till någon han träffat och senare kommer in på reflektioner över sitt liv. Jag kommer behöva läsa boken en gång till innan jag bestämmer mig för om den är bra eller inte.

framsidan av Warrior Wolf Women of the Wasteland är det en furrybrud. Jag gillar furry, så jag lånade den utan att tveka. Det var först när jag kom hem som jag började fundera på vad sjutton det var jag hade lånat. Eller varför ens stadsbiblioteket hade den boken?! Bokens författare är en av de stora personerna inom en genre som kallas för Bizzaro Fiction. Den enklaste förklaringen av genren är typ Troma fast litteratur. Genren är väldigt intressant, och jag skulle försöka skriva lite till den själv om jag kudde bättre engelska. WWWotW handlar om efter katastrofen där de enda överlevande bor i en stad som är uppbyggd efter Mcdonalds idéal, på ett så parodiskt sätt att enda maten som går att få tag på är från Mcdonalds-restauranger. Bokens huvudperson är en sur jävel som givetvis är för street smart för att bo i Mcdonaldsland och blir utkastad när de upptäcker att han har börjat få mutationer. Han blir utkastad i vildmarken, där de mytomspunna vargkvinnorna härjar.
Boken är inte så dålig som man skulle kunna tro, faktiskt ganska underhållande om man kan svälja att kvalitén på texten bara är lite bättre än klassisk fanfiction. Hela upplevelsen för tankarna till rollspelskultur, och när Hamburgler-mutanten hoppar runt och är en ninja som fnissar med ett hest skratt känns det som om man är femton år igen och Mcdonalds 10:- hamburgare är det bästa som finns och man aldrig ens hållit en tjej i handen.

Brave new world är troligtvis en av de bästa böcker jag någonsin har läst, den är så bra att jag får gåshud när jag bara tänker på det. Det är en framtidsskildring som handlar om ett samhälle där alla människor är genmaipulerade att att tillhöra särskilda kasst. Med hjälp av impräntning får alla dessutom lära sig vilka regler och moraler som gäller. Det är ett samhälle där man har tagit bort allt som är hemskt, jobbiga tankar existerar inte ens. Fritiden bedrivs genom att knulla, knarka, dansa eller idrotta. Det är på många sätt ett intressant samhälle där monoamori är avskaffat och sex bara är en förströelse, och alla jobbiga tankar knarkas bort av droger utan bieffekter. Det som gör boken så fascinerad är att den handlar om ett samhälle där alla är lyckliga, så varför är det inte bra då? Det är dessutom skrämmande hur likt vårat samhälle har blivit det som beskrevs på trettiotalet när boken skrev. Efter att ha jobbat en sommar på Gröna Lund och kommit i kontakt med arbetarklassen börjar man förstå att mycket av det som boken varnar om har blivit sant. Om du bara ska läsa en bok nästa år så läs den här. Slutet är dessutom så bra att man inte vet var man ska ta vägen.

Djurfarmen. Alla djur är jämlika förutom vissa djur som är mer jämlika än de andra. På vissa sätt tycker jag att den här boken är mer intressant än Orwells mer berömda bok. På rätt få sidor lyckas han väldigt målande beskriva Sojetunionens Stalin-år på ett sätt som verkligen får en att kräva att det ska finnas inbyggda system som förhindrar att liknande saker sker. Väldigt obehaglig bok som ger mycket eftertanke och samtidigt kan vara rolig.

Efter att äntligen ha läst boken Ninteen-Eughty-Four får det mig att fundera på om de flesta Piratpartister ens själva har läst den. Jag tycker inte att de använder sig av termen Doublethink på ett korrekt sätt, och jag blir väldigt förvånad över hur lite boken handlar om just övervakningssamhället. Jag hade tänkt mig att det skulle vara noggrannare förklaringar om hur minsta aktivitet avlyssnas. Allt som allt är det en väldigt bra bok, mycket välskriven. Slutet är nästan förvånansvärt bra.

Det var ett sant nöje att bränna. Boken Fahrenheit 451 är egentligen den bok jag önskar att anticensur-rörelsen använde som exempel. Boken är inte lika bra som sina två äldre dystopi-bröder, men den ger ändå väldigt underhållande läsning. Och jag kan förstå att Bradbury blev sur när Moore snodde titeln till sin dokumentärfilm. Bra slut som sina syskon.

Varför läste jag MachoPoni: A Prance with Death nu igen? Ja just det, för att bilda mig en åsikt om My Little Pony! Detta är ytterligare en sån där Bizzaro-fiction-bok som stadsbiblioteket tyckte det var värt att köpa in. Nu är det förvisso en svensk som har illustrerat boken, men något säger mig att bokens målgrupp aldrig kommer låna den. Boken handlar om att pastellandet har blivit delat mitt itu. På andra sidan härjar numera mörkret och zombie-ponnies. Det är ett rätt kul koncept men boken faller på att handlingen inte känns helt genomtänkt. Som rolig trivia kan jag nämna att bokens författare Lotus har som mål att få sin egenpåhittade symbol bannad i amerikanska skolan. Kult för fan!

Äntligen lite mer gammal Science fiction! Möte med Rama är en på väldigt många sätt underbar bok. Den handlar om första mötet med utomjordlingar, och hur människorna reagerar. Den är väldigt klassisk Science Fiction med snusförnuft och stort fokus på vetenskaps-fokuset. Boken handlar om ett jättelikt rymdskepp som kommer in i solsystemet, och en grupp astronauter om får i uppgift att utforska det mystiska skeppet. Det är en mysig bok som man blir glad av att läsa, med tappra och professionella rymdsjömän som är hårt styrda av humanistisk moral. Stundom kan boken även vara väldigt obehaglig när det händer oförutsedda saker och man sitter faktiskt och ryser. Mycket imponerande!

Uppföljaren Rama 2 är dock ett skämt! Jag hann låna den och ta hem den innan jag upptäckte att det stod två författare på omslaget. Nåväl, jag älskade ju verkligen första boken tänkte jag. Hur dåligt kan det vara?
Bok ett handlar om en fin framtidsvision där människorna lever i fred. Det finns vissa konflikter mellan planeterna i solsystemet, men det är allt som allt en positiv framtid. Bok två är skriven på åttiotalet och handlar därför om misär. Efter bok ett har solsystemet kapsejsat, och man har glömt bort rymdteknologi, humanism, och polyamori. Man har även glömt bort att rymdkyrkan är en utveckling av kristendomen, och alltså inte den gamla kyrkan. I bokens förord står det att Arthur C. Clarke har fått läsa igenom manuset och komma med förslag, men det känns inte riktigt som det när man läser boken. Eller fick han också dålig smak på åttiotalet?
Bokens skurk är en förrädisk kvinna som gillar makt och sex och man sitter hela tiden och hejar på henne för att det inte ska vara så klyschigt att hon är skurken. Postmodernism, har ni hört talats om det? Frustrerande är också kyrkan. Jag kan väl gå med på att det är nån slags utopi där kyrkan är snäll och trevlig och ser rymdskeppet som guds budskap, men finns det inte nån i hela kyrkan som högljut vill protestera att det faktiskt också skulle kunna vara satan? Inte som boken presenterar i alla fall. Mycket märkligt att den debatten inte förekommer.
Nånstans i mitten av boken lyckade den faktiskt engagera mig, tills den slutar med bara fluff mellan "den perfekta kvinnan" och bokens uppenbara Mary Sue. väldigt synd, för den var på väg att bli bra ett tag. Nu orkar jag inte läsa fortsättningen. Jag struntar fanimej i var Rama-skeppet kommer ifrån!

Jag tänker skriva lite längre om Aniara och teatern med samma namn senare, men kort och gott kan jag nämna att det här är ungefär det jag själv skulle vilja ha skrivet. Enormt avancerad lyrik om rymdskeppet Aniaras vemodiga färd genom universum. Jag skulle vilja göra en adaption av den också, vi får se om det blir av. Boken handlar om rymdskeppet Aniara som råkar komma ur kurs och får motorerna förstörda. Utan att det finns något besättningen kan göra åt saken färdas skeppet längre och längre bort från solsystemet. Helt fast på rymdskeppet börjar besättningen bli mer och mer håglösa och sorgsna över tanken att spendera resten av sina liv instängda på Aniara.
Boken är väldigt krånligt skriven, och det känns lite som att läsa något på tyska. Man måste koncentrera sig hela tiden, och ibland förstår man inte ens vad det står när man läst samma mening flera gånger. Men allt som allt är det ändå en väldigt vacker och fascinerande bok.


Jag läste även nån brittisk ungdomsbok som handlade om problem som bara ungdomar har. Minns dock inte vad den hette, bara att jag blev sur på att alla bokens karaktärer konsekvent lyssnade på rock.

Comments

( 5 comments — Leave a comment )
(Anonymous)
Dec. 31st, 2010 01:44 pm (UTC)
Och jag som spoilade en del av plotten i American Gods för dig... ^^;

/Li
alitna
Jan. 3rd, 2011 06:13 pm (UTC)
det är lite Moment 22. Jag har haft boken i min hylla i säkert sju år nu utan att läsa den. Det är inte så att jag inte gillar Gaiman, jag har bara ingen läsvana som sagt. Så hade inte du spoilat den hade den nog stått några år till. Sen är det en bra fråga vad det var du spoilade, för vem Wednesday är hade jag säkert listat ut själv, men det andra kan tänkbart vara en grov spoiler. Boken är hursomhelst bra och jag är tacksam att du fick mig att börja läsa den. Jag kommer återkomma när jag har läst klart den för fler frågor har börjat dyka upp i mitt huvud angående våran diskussion.
nataliasmangablogg.blogspot.com
Jan. 3rd, 2011 09:58 am (UTC)
Bra att du läste 1984, Brave New World, Djurfarmen och Farenheit 451. De är dystopier som är mer än väl aktuella idag. Aldous Huxley har f.ö. gjort uttalanden innan sin död i stil med
"Jag är glad att så många har läst Brave New World, men jag hoppas att folk förstår att den inte är fiktion. Det finns mäktiga krafter i vår värld idag som håller på att göra boken till verklighet."

Vill du läsa en annan bra SciFi-författare som har en hel del cynism i sina böcker så föreslår jag Kurt Vonnegut. Hans "Galapagos" eller "Morgonmål för mästare/Farväl blå måndag" är underbart skrivna, man kan inte låta bli att skratta.

Böcker är det bra att man läser.
alitna
Jan. 3rd, 2011 06:20 pm (UTC)
Jag är väldigt, väldigt tacksam om att du tipsade om Huxley. Tack! Tur nog är inte genetiken tillräckligt bra än för att man skulle behöva frukta ett äkta Huxley-samhälle. Att det finns ett subtilt Huxley-samhälle går däremot att diskutera. Jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig till huruvida det är bra eller dåligt. Jag hatar verkligen arbetarklassen/medelklassen vars huvudsysselsättning en fredagkväll är en öl i ena handen och sin mobiltelefon snurrandes på bordet i den andra. Samtidigt kan jag inte riktigt klandra dem, de är ju lyckliga. Det viktigaste är rätten att själv få välja sitt eget liv.
Men så tills genetiken når tillräckligt långt är det nog 1984-samhället man bör vara mest rädd för.

Jag är tacksam för Vonnegut-boktipset, jag ska kolla upp honom nästa gång på biblioteket!
dj_fistfuck
Jan. 10th, 2011 04:35 pm (UTC)
Clarke skrev faktiskt en novell där Satan kommer med ett rymdskepp någon gång på 50-talet.
( 5 comments — Leave a comment )

Latest Month

August 2013
S M T W T F S
    123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031
Powered by LiveJournal.com
Designed by Teresa Jones