?

Log in

No account? Create an account

October 16th, 2005

jag hade en väldigt bissar form av icke-mardröm inatt. Jag vaknade ungefär samtidigt som en mardröm skulle börja. Det intressanta var att den skulle handla om tv-serien Lost. Jag har inte sett ett enda avsnitt av den tv-serien, men jag var helt övertygad om att jag i drömmen skulle veta precis allt eventuellt läskigt i den serien. Så jag bestämde mig för att gå upp ett tag och lugna ner mig lite. Jag läste klart Henrik Brommanders debutalbum Hur vi ser på varandra, och under tiden gick solen upp. Det var självklart en strålande vacker höstsoluppgång, fast jag blev lite trött senare på dagen av att vara uppe i en sisådär femtio minuter.
Idag kom jag på efter att ha kommit på otaliga satiriska idéer om seriemanus till Bonnier Carlsens mangatävling, ett bra manus. Jag tänker inte skriva om det här, eftersom en, möjligtvis två tre av dommarna läser min lj. Men det är verkligen ett jättebra manus. Jag kom på det när jag gick till tåget för att hämta upp Stina, och under dagen finslipades idén med karaktärsdesign och koncept. Anyway, Elise Myrpiggsvin is back!
Stina och jag såg på Cyborg 009 "hahaha, jag har ingen aning om att dom har gått i min fälla!", klottrade en massa på papper, och kliade varandra på ryggen. Jag skulle gärna scanna lite av bilderna, med det mesta jag gjorde är som sagt hemligt. Och stina gjorde så många bra bilder att jag inte vet vart jag ska börja: ett misslyckat försök till att rita en ful Katy Coope-bild (den blev snygg istället), en massa Bamsekaraktärer som hon kunde utantill varav Lilleskutt fick en assexig furrykropp med snygg höft, massa små katter och andra försök till stereotypa mangafigurer med mera.

Jag läste igenom min förra post, och när jag var på gott humör hade jag lite svårt att se det arga i den. När jag skrev den igår var jag rädd att folk skulle tycka att var en riktigt arg och usel förlorare, men när jag läste den nu var mycket av ilskan borta. Det är nog farligt med vilket humör man läser lj-poster.
Jag glömde föresten att nämna hur väldigt trevlig Liljemark var. Han hälsade snällt och verkade vara glad för varenda person som kommit. Och när han visade sin Boltzius-videon fick jag väldigt starkt bilden av att han tyckte det var bra på riktigt. När man läser hans serier får man snabbt bilden av att han är en ganska militant ateist. Men han verkar tycka att frikyrkoprästen Boltiuz är en kul historia, som man får ta på allvar om man vill eller inte. Det hela kanske bara är någon djup ironi som inte ens jag har fattat, men Liljmark verkar så empatisk och helyllesnäll. Hoppas jag inte förstör hans tuffa image nu.

Det slog mig just att folk runtomkring serietcknare burkar skämtasamt nämna när man råkar ta upp deras seriealbums namn. Te.x. Det känns som hundra år, eller Inte ett rätt. Tänk om folk kommer skratta lite och säga när Dröm och Glöm nämns i disskutionen? Fast jag kommer väl antagligen döpa mitt förhoppningsvis eventuella seriealbum till något annat.