?

Log in

No account? Create an account

March 5th, 2005

Jag gjorde Iggy-misstaget som egentligen är Antila-misstaget och försov mig till skolan. Meningen var att jag skulle träffa Dev och överlämna iggys mp3-spelare innan skola, så det var lite vanskligt att vakna flera timmar försent. (O)Lyckligtvis försov sig Dev också. På väg till skolan lyckades jag dock paja mina Verbatim-hörlurar som följt med i två år nu, men tur nog behövde inte Dev dem. Det gör kanske inte så mycket att de gick sönder, eftersom de ändå är hög tid till att byta. Men jag är nostalgiker och materialist, så det känns lite vemodigt att behöva slänga dem. Väl i skolan fick jag 'jag skojade bara'-skäll från normannen som anmärkte på att om jag hamnar efter för att jag missar lektioner så kommer jag vara till illa hjälp under gruppövningarna. Jag var nära på att säga till honom att det ändå bara är han som styr och ställer som den stereotypa kille han är, men ärligt talat tycker jag det bara är bra och jag hade ingen lust att skapa en konflikt.
Sen hade vi en lektion i hur man söker i bibliotekets datorbas, och istället för att sitta och söka information till min uppsats roade jag mig med att ta reda på exakt var man kan låna den väldigt okände och sällsynta tolfte Pelle Svanslös boken '-Ger sig inte'. Den finns bara för utlån på det gamla vanliga, men jag funderar på att gå till Kungliga eller barnboksinstitutet och läsa hela boken på plats. Den är faktiskt väldigt intressant. Vidare kom jag på att söka efter Alice i underlander och genom spegeln, som jag hittade på Lärarhögskolan. Då fanns det inget annat val än att masa sig dit tänkte jag eftersom jag slutade rätt tidigt. Anledningen till att jag vill läsa den boken är inte för att den dels verkar intressant och dels för att den engelska titeln Through the looking glass är råtuff, utan för att i den versionen som jag grävde fram så är det Gösta Knutsson som har stått för översättningen. (obs, Knutsson skrev Pelle Svanslös, som jag för övrigt är väldigt förtjust i.) Själva boken är väl rätt sisådär, fast Göstas språk är en klar fördel och bidrar starkt till sagostämningen som boken innehåller. Det sägs jämnt att boken ska handla om ett drogrus i metafor, men jag tycker snarare att det handlar om en scitzofren eller på annat sätt mentalsjuk människa. Fast det är intressant att Alice för långa konversationer med sig själv. Det är frestande att tro att hon egentligen tror att hon är en tvilling. (alltså har en påhittad vän)
Det ska bli intressant att läsa vidare. På lärarhögskolans bibliotek hittade jag även den inte alls särskilt svårfunna boken Pelle Svanslös och Maja Gräddnos. Jag bläddrade lite i den för att se om det fanns något sätt man kunde lista ut vart i Gamla Stan Maja bodde, fast det gick ju inte. Däremot roades jag av alla beskrivningar och situationer, för boken är egentligen fruktansvärt oromantisk. Den är gullig eftersom den är så oskuldsfull, men å andra sidan känns det väldigt vardagsrealistiskt att Maja bjuder hem Pelle på grädde, fast han får inte stanna så länge för att om hennes mamma kommer hem så blir det problem. Och ärligt talat föredrar jag nog Julkallender Maja, som är en riktigt stark 'kvinna'. Märkligt nog skiljer det faktiskt sig rätt mycket i de fyra olika versionerna av Maja. (på tal om ingenting)

Senare på kvällen masade jag mig iväg till Meticas treårsjubileum, och det var ju intressant. Anledningen till att jag gick dit och kvällens oslagna höjdpunkt var att mitt svenska favoritband Statemachine spelade live, och den konserten var riktigt trevlig. Utöver att de lyckades med bedriften att inte spela alla mina favoritlåtar, vilket är skickligt eftersom de i princip bara har gjort två skivor, så spelade de mina totala favoritlåt As elusive as ever. (se lj-info.) Fast de spelade inte Music from the end of the world, de bovarna! Den låten måste ha en av de vackraste sångtexter som finns. Den handlar om att jorden snart ska gå under, och ett militärförband lämnar jorden. Men man får aldrig veta om de är de första eller de sista som lämnar jorden. Och i huvudet på protagonisten ekar ljudet från den sista sången han hörde på radion innan de for. Musik från världens ende.
De övriga två konserterna på kvällen var inte bara dåliga, utan också ljumna. Så när Statemachine skulle spela bestämde jag och min bror oss för att ställa oss absolut längst fram vid scenen och stå och sjunga med i alla texter och jubla och stojja. Om folk stör sig på att det står några längst fram får de också gå fram, resonerade jag. Det bidrog antagligen till lite bättre stämning (join in the chant), och det var kul att se Mårten Kellerman på max en meters avstånd.

För övrigt: Klockan ett ringde någon från hemligt nummer. Jag tycker i och för sig att nyfikenhet är något jobbigt som man ska vänja bort, men om folk ringer är det antagligen viktigt, och jag vill veta vem det är som ringer. Jag stör mig så mycket på hemligt nummer att jag vill kunna spärra så ingen med hemligt nummer kan ringa min mobil.