?

Log in

No account? Create an account

January 10th, 2005

Advance Wars 2 & Utena

webhallen
webhallen

Som ni märker har jag inte orkat göra stripp 008. Jag gör den imorgon. Jag orkar inte vara uppe sent ikväll. Och jag tänkte spendera resten av min vakna tid med att spela Avancerade Kriget2.

Två saker som jag länge känt på mig var mästerligt bra och som dessutom hade riktigt snygg chara-design var Game Boy Ädvänce-spelet Advance Wars 2 och animen Jäntrevolution Utena. Advance wars var till och med nästan bättre än vad jag väntat mig. Jag visste att det skulle röra sig om turbaserad strattegi, men jag hade ingen aning om att det skulle vara så likt ett av mina favoritspel Command & Conquer. Det finns ju hur många fordon som helst, och själva handlingen är sockersött überromantiserad alá pojkmanga. Det är underhållande på gränsen till löjligt när den unge huvudpersonen i shorts gnäller om att han vill kriga till sin chef som är en lite över tjugoårig sexig kvinna. Allt allvar vad det gäller krig verkar vara bortsoppat. Det är som om de slås med robotar eller Bayblades. Det är faktiskt riktiga människor som de skickar ut till döden. Jag gillar faktiskt denna grabbiga romantisering av krig, då det mer handlar om image och yta och att ha en tuff uniform än att ducka för granateld. Fast spelet i övrigt är lagom realistiskt. Favoriten i romantiserat krig är en mellanscen i ovan nämnda C&C, där en av en b-skådespelare spelad Rysk general i fint tvättad och strykt uniform pekar på bron i bakgrunden medans han tänder en pipa. 'Ser du den där bron pojke? På andra sidan har fienden sin bas. Imorgon klockan åtta ska vi invardera dem. Seså, gå och lägg dig så att du kommer upp tidigt!'
Hade det varit Band of Brothers hade han 1) inte haft rena eller hela kläder. 2) blivit tok-snipe:rad som bara den om han stått sådär synligt så nära fienden.
Men det är gulligt när krig handlar om strategi och inte ond bråd död och onska, och där det alltid är skurkarna som har Atombomben.

La Filete Revolutionaire var jag faktiskt lite rädd att den inte skulle hålla mina skyhöga förväntningar. Men den gjorde det, och jag kan med stolthet konstatera att det där är en typisk serie som man inte ska börja att se. Man måste ha lite kunskap för att kunna uppskatta den på ett visst sätt. När jag såg första avsnittet tre gånger tidigare märkte jag t.ex. inte att serien var så väldigt inspirerad av sjuttiotals shojo. Sen vette sjutton om jag skulle gillat alla 'shonen-scener' lika mycket. Men trots det är det en mycket bra serie. Jag hade som sagt sett första avsnittet flera gånger innan, men bestämde mig för att ända se det igen, för att komma in i stämningen. Och jag vill inte minnas att jag tidigare tokdiggat varenda scen i det första avsnittet. Sen vet jag inte om det är bara bra eller dåligt att jag har blivit spoilad om den stora hemligheten i Utena. (eller om det bara var ett mangakairykte, såsom att Karekano slutar med att EVA-00 spränger stan som Arima bor i, i luften)
Utena är en typisk sån där serie där man tror man har sett halva avsnittet, och så har man egentligen sett hela. Och chara-designen är som sagt väldigt bra. För tillfället shippar jag: Utena/Anthy, Miki/Juri, Touga/Utena, Miki/Anthy. Det lär förstås svänga ett dussin gånger genom serien, när jag exempelvis får veta vilka som är syskon och annat snusk. Och sen struntar jag fullständigt i deras åldrar. Utena och Miki är sjutton, och Touga och Juri är tjugo.

Och för övrigt anser jag att Nanami bör jämnas med marken.