Tomas Antila (alitna) wrote,
Tomas Antila
alitna

  • Music:

"Kolla! Jag är bäst i världen på att blinka med ett öga! Hahahaha!"

I fredags hade jag en föreläsning med en presentation av alla huvudsämnesinrkitningen på kulturvetarlinjen. Det var kanske lite onödigt av mig att gå på den, eftersom jag redan har valt och skickat in lappen, men jag bestämde mig ändå för att gå, utifall jag skulle höra något intressant om Socialantropologi som är det huvudämne jag har valt. Fast sen blev det trist, och efter en halvtimme med Den Grekiska antika kulturen och dylikt började jag spela Game Boy istället. Tur nog satt jag längst bak, och jag tror inte någon märkte något. Fruktansvärt nonchalant, men jag hade ingen penna att rita bilder med.

När jag kom hem upptäckte jag att min bok som jag bestält från Amazon kommit. 100 suns. Det är en gigantisk fotobok om amerikanska provsprängingar av atombomber och vätebomber ovanför jord. Den är bitvis riktigt fascinerande och bitvis väldigt läskig. För det är dommedagen i bild. Men många av fotografierna är väldigt snygga ur ett estetiskt perspektiv, och jag tänkte att jag skulle köpa boken som refenesmaterial i första hand. Trots min stora räddsla för atombomber reagerade jag inte särskilt på boken. När jag bläddrade igenom den tänkte jag mest att den var lite trist. Den var mer intressant när jag bläddrade i den. Fast sen när jag gick till tåget i Flemmingsberg kom chocken som om den subtilt väntat på mig. Det blixtrade till, och eftersom det var så dimmigt kunde man se rök från åskan i horrisonten, som sakta rörde sig i vinden. Det hela påminde faktiskt om ett svampmoln, och gjorde mig rätt skakad och rädd. Räddslan förstärktes av att Flempan är ett sånt postapokalyptiskt betong-samhälle, byggt för att klara ett kärvapenkrig. Med stora massiva läskiga hus.

Senare efter att hängt runt lite med Lisa i andra kulis-förorter begav jag mig till Iggys suppé, där jag till min stora glädje utöver Iggy träffade Dev, Häger Jönson och Linda. Och det blev verkligen en hysterisk natt med otroligt mycket skratt. När man väl börjar skratta kan man tid nog inte sluta, och sen blir allting roligt. Och det blandat med att man är trött gör Super Mario Långben till en extrem form av underhållning. http://sml.mine.nu/mongo.html -Kanske, sveriges bästa humor.
Sen ungefär när Iggy somnar och Dev och Linda gått tittade jag och Häger Jönson på House Party 2. http://www.imdb.com/title/tt0102065/
Och den var otroligt rolig på ett kitchigt sätt. Fula pålagda ljudeffekter och grotesk klädsmak på en ruskigt förutsägbar handling. Roligast med filmen var faktiskt att peka ut alla konstiga kläder och tänka sig alla ganzta-rappa-kommentarer som exakt alla i filmen kunde ha sagt. För övrigt var det bara två ljushyade personer med i filmen, fast den ena var en så kallad Wigger.
Det där var Häger Jönson-filmen, sen var det Iggy-komedin istället. Det var någon högkulturell fransk film som hette Hybernatis eller något sånt. Temat var riktigt spännande, för det handlade om att man hade hittat en nedfrysen karl som man lyckats tina upp 65 år efter att han blivit nedfrusen. Levande förestås. Fast otur nog somnade jag långt innan man ens fick reda på vem mannen var, och Iggy somnade ännu tidigare. Efter uppskattningsvis en och en halv timmes sömn väcktes jag av sluttexten, och Häger Jönson försökte referera filmen för mig. Jag har ingen aning om vad han sa.

Sen hade klockan blivit tillräckligt mycket för att vi kunde se på barn-tv, och jag fick äntligen se Totally Spies. Och ärligt talat, det är jättebra! Det är som västerländsk pastisch-manga, fast pastich-anime istället. Jag har aldrig sett något liknande, och det är jättecharmigt med havldan mangastil som för tankarna till etablerade svenska mangatecknare, dåliga fartstreck och en riktigt platt karaktärsdesign där alla tre huvudpersonerna har ungefär samma kropp. Bäst var det ju förstås att Eurotroll dubbade, och Anneli Berg fick spela den blonda flickan, vilket förde tankarna till Sailor Moon. Synd att inte Anna Bok dubbar längre, jag saknar henne.
På tal om det strulade jag med min TV idag i ett desperat försök att få den funktionsduglig. Jag tänkte att jag skulle trots förra årets extremt negativa kommentarer om schlager-SM faktiskt se på det. Jag har kommit fram till att det i snitt är en bra låt per år, som gärna är väldigt synthpop-influerad, och den ville jag se. Fast det var visst lättare sagt än gjort att söka kanaler på min nya flådiga och stora TV. Jag satt ärligt talat i en halvtimme och försökte klura ut hur man skulle göra. Jag hatar verkligen dum, oanvändarvänlig teknologi, gissningsvis skapad av femtiotalister. Ungefär som min gamla mobiltelefon. Saker ska vara lätta att använda, man ska inte behöva manual för att söka kanaler på en TV. Tids nog lyckades jag iallafall koppla in min DVD-spelare, och sen lyckades jag äntligen få in ettan, i tid nog till att se Lena Philipsson sjunga det gör ont med haffsig playback. Men de hade iallafall lagt på lite nya synthljud i låten. Enligt eftertexten spelade hon visst flera låtar. Men så går det när man tror att det är hur lätt som helst att söka kanaler på sin telefunken.

Och för övrigt är ipod helt överlägsen alla sina konkurenter. Inget kan slå det tryckkänsliga scrolljulet.
Subscribe
  • Post a new comment

    Error

    default userpic

    Your IP address will be recorded 

    When you submit the form an invisible reCAPTCHA check will be performed.
    You must follow the Privacy Policy and Google Terms of use.
  • 1 comment