?

Log in

Vill ha

Macbook air

För första gången på kanske tre år vill jag ha något mer än vad jag vill ha en iPad. Jag vill ha en Macbook Air! Jag vill gärna bortförklara detta på något sätt t.ex. att jag kanske är nere och jag behöver något nytt som piffar upp mig. Eller helt enkelt att den är Apple-shiny. Men jag vet inte riktigt varför, men jag är helt FIXERAD vid att skaffa en Air. Jag tänker typ på det hela tiden, så möjligtvis skulle det väl kunna vara att jag bara vill ha det jag inte kan få? Jag vet inte, men såhär tänker jag.

Min dator jag använder nu är en dålig netbook. Det jag använder datorer mest till, Adobe Photoshop, fungerar hjälpsamt på min dator. Det går att jobba med lagom stora filer, men bara om man gör rätt. Jag gillar även att skriva, och jag har ett externt tangentbord och skriver faktiskt rätt bra på det minimala som går med datorn. Men att köpa en Macbook Air skulle vara att uppgradera till en RIKTIG dator! Jag surfar en del på min lilla dator, men egentligen ganska lite. Min datortid spenderas i princip till 95% på min iPhone, så ett av de främsta argumenten för en Mac skulle vara ett det skulle bli det bästa komplementet till min telefon!

Nu är det ju bara ett litet problem, nämligen att en Air kostar fastligt mycket! Ännu mer blir det eftersom jag måste sätta in 8 gig minne för att göra den framtidssäker. 12795:- närmare bestämt. Och det är pengar jag inte har. Och jag bör helt inte ta den på avbetalning eftersom jag har skulder. Men jag vill ha den mer än något annat! Min vän Stina tipsade mig om att jag kunde sälja saker för att ha råd med den. Jag vet inte riktigt vad det skulle kunna vara eftersom jag inte tror mig ha så dyra saker.

Så knepet just nu är att jag försöker övertala mig själv till att en iPad skulle fungera mycket bättre, eftersom den är så billig att jag kan köpa den inom en överskådlig framtid. Med ett tangentbord kan man skriva på den nästan som om det vore en vanlig dator. Men då är det ju det här med photoshop. Jag skulle behöva scanna sidor, eller på nått sätt få in dem i datorn. Texta sidorna och lägga gråskalor eller i bästa fall raster. Kan man göra det på en iPad? Jag är verkligen en stor förespråkare till Post-pc-begreppet. Men just därför att man i princip kan göra allt på en iPad, och jag nu faktiskt måste göra det som man ska ha en riktig dator till. Om Adobe bara kunde göra lite bättre program till iPaden!

Jag kommer få gå upp i 75% på jobbet i typ December, och kommer få lättare att spara till den. Men jag vill ha den nununu!

Tre år

Den 25 Augusti 2009 hände saker som skulle komma att påverka mitt liv. Det var tre år sen, och för informationens skull vill jag hålla koll på vilka framsteg jag gör. Förra året ungefär en månad innan var jag väldigt ledsen eftersom jag inte tyckte att jag hade gjort framsteg nog. Men sedan när månaden gick kändes det bättre. I år i våras kände jag för första gången att jag verkligen gjorde framsteg. Det kändes inte lika tungt längre. Det verkade inte vara ett så stort problem heller.

Sen kom hon tillbaka.
Nu har jag ingen aning längre var jag ligger i någon skala som helst. Varannan gång vi pratar blir det bråk, och hon har till och med hotat med säga upp kontakten. Men varannan gång går det bra. Då börjar jag tänka att "åh hon är så himla söt, hur kan man inte älska henne?". Och då faller jag tillbaka till alla gamla känslor som jag alltid misslyckas att göra mig kvitt med. Fast även i mina fantasier förstår jag hur orealistiskt dom är. Inte ens mina dagdrömmar är en tillflyktsort. Det är som den abstrakta känslan av att allting är superbra. Lätt att föreställa sig, omöjligt att leva sig in i. Det är som om vi är motpoler, olja och vatten. Ibland kan jag tycka att det är fascinerande hur vi är så lika men ändå så olika, omöjliga att vara vara ihop, omöjliga att vara isär. En kontrast. Men ibland blir jag bara galen av omöjligheten att hitta nån till som henne.

Så ibland tänker jag bara "döda mig! Gör slut på eländet. Jag vill inte leva ett liv utan henne. Sorgen är outhärdig. Bara döda mig."

Men tur nog vill jag faktiskt inte dö. Förra hösten skedde orelaterade handlingar som eskalerade min grundnedstämdhet till en klinisk depresion, och för kanske första gången i mitt liv ville jag verkligen dö. Det var en mycket obehaglig känsla. Det är fullt normalt att leka med tanken att vilja dö. Det är ett slags sätt tänka bort problem. Orationellt men ändå effektivt. "Suck vad det är lång kö på Ica, jag vill dö". Men friska människor vill inte dö. Det är något sjukt i att vilja dö. Hur mycket man än lever sig in i tanken att man inte finns så är det alltid något som hindrar en. Det är när allternativet blir lockande som första varningsklockan ringer. Och när man faktiskt börjar få för sig att det är det enda rätta, är det allvarligt.

Det är en väldigt obehaglig tanke, det är nästan som röster i huvudet. Man kanske inte vill dö. Man vill inte såra folk, och man vill faktiskt fortsätta att leva. Men man måste,det har blivit en drift. Just dom tankegångarna beskrivs väldigt väl i boken Cirkeln, men den referensen flyger nog lågt under huvudena på folk.

Hursomhelst när man känner såhär är det av allra största vikt att man söker omedelbar hjälp! I synnherhet eftersom det kan ta tid innan man får besökstid på psykiatrin. För att snabbspola lite framåt bestämdes det att jag skulle återuppta min medicinering av illerpiller (citalopram 20mg). Jag brukade störa mig på smeknamnet Lyckopiller eftersom jag tyckte att det snarare var Normalpiller. Istället för att känna sig bortkopplad, slö och olycklig kände man bara sig blä. Liksom hyffsat normal. Varken bra eller dåligt.

Men det var innan jag fick medicin X. I min håglöshet svarade jag på reklam på Facebook som sökte testpersoner för ny antidepresiv medicin. Kallelsen var verkligen underligt utformad, och att dom låg granne med Scientologerna gjorde inte saken bättre. Men i själva verket en fullständigt seriös studie och det bästa som någonsin hänt mig! Jag fick en medicin som hette nått Agumelin eller nått liknande, eller möjligtvis den nya testmedicinen som skulle ha mindre biverkningar. Och OM den hjälpte!

Med den medicinen kände jag mig inte bara normal, jag kände mig bra! Det var som det numera diffusa normaltillståndet som jag hade innan min tonnårsdepression började. Jag vet inte när jag senast kände så, gjorde jag det för några år sen? Jag har inte känt så på tre år iallafall och det var en magisk känsla! It just works! Jag kände mig glad, positiv, energifull och tålamodig. Jag kände mig, frisk.

Jag slutförde testperioden och blev kliniskt friskförklarad, i princip mindre deprimerad än folk i snitt. Men sen skulle jag testa en månad utan medicinen och det är där jag är nu. Det fanns en liten risk att jag skulle behöva ta en mindre stabiliserande dos, och det behöver jag. Nu är ingenting roligt längre. Jag bara räknar ner dagarna till jag ska få tillbaka medicinen och få känna mig frisk igen. Och förhoppningsvis klarar jag mig på en låg dos. Tanken att vara beroende av stark medicin resten av livet skrämmer mig lite.

Så det är där jag är nu. Jag vet alltså ärligt talat inte hur jag förhåller mig till min treåriga olyckliga kärlek. När vänskapen återinfördes var jag fortfarande på medicinen, och var det inte som så att jag hade lättare att skaka av ångesten hon gav mig när vi bråkade? Och var det inte lättare att intala sig själv att det vore konstigt om jag inte hittade nån minst lika bra som henne? Var det inte enklare? Jag tror det, men jag är inte helt säker. Jag bloggar alldeles för sällan. Jag måste skriva upp sånna här viktiga fakta.

Min plan nu är hursomhelst att lära mig att bemästra henne. Om jag inte kan bli bra nog att förhindra varje konflikt som kan uppstå ska jag i varje fall lära mig att skaka av dom utan att bli ledsen.
Min tecknarkarriär går segt men jag tar åtminstone kliv åt rätt håll. Jag förväntar mig att det ska bli en storslagen höst, och jag tror mig komma vara hel som människa inom en överskådlig framtid. Jag måste bara hålla tårarna borta och skjuta bort tanken att "kunde hon inte bara tycka om mig?"

Kristiina Kolehmainen 1956 - 2012

Det här blogginlägget kommer handla om min avlidne chef, inspirationskälla och vän Kristiina Kolehmainen.

Jag fick rätt sent reda på att hon hade cancer. När hon fick sjukledigt första gången för sitt ben tänkte jag inte mer på det. Kanske var det något i hennes röst som var så lugnande, så avfärdande att jag inte då kunde föreställa mig att den obetydliga sjukledigheten skulle leda till detta. När hon sedan tog sjukledigt igen i början av året trodde jag inte heller den gången att det var allvarligt. Det var ingen farlig sjukdom, det var bara medicinen som gjorde henne slö. Hon var ju en sån arbetsnarkoman, om hon bara tog lugnt ett tag skulle hon snabbt bli bra igen.
   Men det var när jag var manga-dj som jag lite skämtsamt sa att jag hoppades att det inte blev som Steve Jobs, som jag började inse hur allvarlig situationen var. Tänk om jag hade missbedömt hela situationen?
   När jag sen pratade med Stef några veckor senare nämnde hon att hon hade haft kontakt med Ola om en SPX-aktivitet, och inte Kristiina. Steve Jobs hade haft cancer i flera år när han steg ner som VD för Apple. Då tänkte jag att det berodde på att han ville försöka återhämta sig och bestämde sig för att trappa ner. Men jag hade fel, sanningen var den att han först bestämde sig för att trappa ner när han inte längre kunde resa sig upp. Han jobbade in till döden.
   Tänk om detsamma skulle hända med Kristiina? Hon kunde vara en sån slithäst, som till och med blev sur när jag kallade henne för arbetsnarkoman. Hennes kall var viktigare än hennes hälsa. Hon hade nånstans mellan sex till nio månaders outhämtad semester, semesterdagar som hon bara nallade på när hon skulle åka till nån av de ändlösa seriefestivaler som hon besökte världen över.
   Men när jag pratade med Stef den kvällen slogs jag av en tanke. Tänk om det var mycket värre än vad vi alla trodde? Och hur skulle Sverige klara sig utan Kristiina? Det skulle vi inte göra, hon var helt oersätterlig. Vad skulle vi ta oss till utan henne?
   Cancern visade sig till en början inte vara farlig, men likt mycket annat i livet kan man aldrig vara säker. Vad som först verkar säkert kan snabbt bli dåligt. Kristiina lämnade oss, blott 56 år gammal.
   När jag sen fick reda på att hon hade dött blev jag mycket chockad. Sedan grät jag. Jag grät väldigt mycket. Vilket är häpnandsväckande eftersom jag knappt kan gråta. Men jag dömmer inte någon efter deras förmåga att visa sorg, alla vi har vi förlorat någon viktig. Men det är så synd, hon var den viktigaste för oss, men för resten av Sverige var hon okänd. Seriesverige är verkligen litet, ingen kulturdel på någon stor tidning ville hedra henne.
Det här blogginlägget ska försöka förklara vem hon egentligen var, och hur mycket hon betydde för Sverige.

Första gången jag träffade henne var på Serieteket. Serieteket hade just bytt lokal från en till mig okänd plats på Söder till desto mer kända Kulturhuset. Min storebror brukade hänga på Lava, så Serieteket var lätt för mig att hitta. Min första tanke om Serieteket var att man kunde låna massvis med Manga, och kanske sånna där tuffa brittiska/amerikanska serier typ Sandman och Preacher. Jag vet inte exakt första gången jag träffade henne, men på den tiden satt hon fortfarande rätt ofta i disken, så det var säkert nån av dom gångerna. Den kan ha varit Bettan jag brukade prata med, men jag minns vem det nu vars glada min när jag berättade att jag läst Ranma fem gånger innan jag lämnade tllbaka den. Uppemot Ranma voly tio tror jag bara att jag läste den ca två gånger, men det var verkligen en himmel för serieläsare.
   När jag sen läst ut all Manga dom hade började jag söka mig till andra serier som typ såg ut som Manga och kanske var lika bra som Manga. Av en vän blev jag tipsad om Daniel Ahlgren, eftersom jag tydligen påminde om honom, och då började jag även läsa svenska serier.
   Vad hade hänt om jag inte hade haft serieteket? Jag hade definitivt inte hållit på med serier, men kanske inte ens Manga idag. När jag kom till Malmö möttes jag av en klass som var helt obildad inom Serier. Jag kunde nästan allting som lärdes ut i Seriehistoria, och jag började förstå hur tur vi som hade Serieteket faktiskt hade det. Det finns bra serieavdelningar landet runt, den på Malmös stadsbibliotek är ett bra exempel. Men ingenting slår Serietekets tiotusenstals stora samling. Man kunde välja och vraka bland de mest spridda genrer.
Allt det här skapade Kristiina.

Det finns så många frågor om henne. Saker jag borde ha frågat henne om. Varför flyttade hon till Sverige till exempel? Finland har så länge jag känt till det varit överlägset Sverige när det kommer till serier, så varför bestämde hon sig att flytta hit? Kanske var det brist på jobb i hemlandet? Men det är svårt att inte se henne som en missionär. Serieteket är inte det enda seriebiblioteket i världen. Men om man plockar bort länder som redan har en bred seriekultur förstår man hur unikt det är.
   När Serieteket startade 1997 var Sverige som mest i botten av sin seriehistoria. Förlag lade ner, och den inhemska utgivningen var väldigt fattig. Jag kan ibland inte sluta undra hur stor del Serieteket hade i det här? Man brukar säga att bibliotek kan förstöra marknaden, t.ex. när man syftar på utlån av videofilmer. Men i Serietekets fall har det snarare skapat en marknad.
   Hur mycket har inte förlag gynnats av den närmast obegränsade tillgång till serier som det funnits? Hur lätt har det inte varit att via enbart en känd författare hitta resten av alla de alternativserier som gets ut i Sverige och sedan törstigt hungra efter Galagos nya släpp?
   Hur lyckades hon ens starta ett bibliotek enbart för serier? Hur envis och inflytesrik kan hon inte ha varit? Vad skrev hon på ansökningarna? Att målgruppen skulle vara femton år och uppåt? Och sedan arton och uppåt?
Kristiina jobbade verkligen outtröttligt för serier. Hon kunde ringa in mig att jobba en helg för att hon skulle göra annat, få de planerna kasserade och istället spendera helgen i viktiga telefonsamtal för att planera utställningar, besök och sammarbeten. Jag kunde be henne att gå hem för att hon faktiskt borde ha ledigt på helgerna, och hon kunde gå en timme tididgare än vanligt. Hon valde bort en familj för att hänge sig åt serier. Men det känns så fel att säga det, serierna VAR hennes familj.
   Men jag förstod aldrig riktigt varför hon valde mig. Jag brukade ofta tycka att jag inte var bra nog. Varför just jag? Det finns så himla många andra än mig som är bättre. Kanske såg hon något i mig som jag själv inte kunde se, eller så förstod hon bara att jag älskar serier.
   Så jag började på Serieteket som en praktik. Jag hade väl kanske inte så jättehöga förväntningar om att få det, men jag hade fel. Dom ville ha mig där. Kanske för att min expertis var Manga, något som saknades. Arbetsförmedlingen bjöd på en praktik, och sedan fick jag också sommarjobba på Serieteket. Det var så himla många som ville prao:a och liknande på Serieteket, varför just jag?
   Efter sommarjobbet bestämde sig Kristiina för att Serieteket skulle återuppta sina ritkurser, och jag skulle vara lärare. Det kom knappt någon på mina kurser, men jag fick ändå hundra kronor i timmen för att sitta och rita och låtsas vara lärare. Jag tyckte det kändes så dumt, och jag var ingen bra lärare, och det kändes så slöseri med pengar. Men Kristiina ville att det skulle vara kurser, för det var viktigt. Och nu har jag varit ritlärare med över 200 olika lektioner, och det där var en av de första gångerna som lärare. Om något gjorde det åtminstone mig till lärare. Små saker kan växa sig stora om man bara låter de växa.
   Jag minns ett av de första SPX jag var på. Seriefestival, kom! sa Kristiina. Då var det i Serietekets egna lokaler, och det var kanske en tio bord. Jag var måttligt intresserad, det här var länge sen och jag visste knappt att det fanns svenskar som tecknade. Men där mötte jag Simon Lundström. Jag hade träffat honom förut så det var inte första gången. Men han sa att han ville dra igång fansinet Mangaka igen, bara det att ingen ville teckna. Jag sa att jag kunde göra en serie, och han sa att alla sa så.
   Så för att visa hur fel han hade gick jag hem och gjorde en serie. Serien blev katastrofalt ful, men det var då som jag började göra serier. Likaså som det var det som fick mig att teckna serier växte den anspråkslösa fansinmarknaden till att bli Stockholms Internationella Seriefestival. SPX kom att bli knytpunkten i hela Seriesverige. Det var Kristiina som gjorde det.
  Hon var den största serieevangelist jag känt till. "Tomas vill du rita för en tidning?" kunde hon säga. Visst, det låter intressant men vilken tidning? Ponton, men det är ju en tidning för texter och dikter? Kristiina lärde mig att man kan lägga in Serier där man minst anar det. För alla måste ha serier!
   Kommande SPX gick hängde jag mest runt Simons Mankaka-bord och tänkte att jag borde ha ett eget bord. Återigen var det Kristiina som fick in mig på nästa stora sak, FANSIN! 2004 var det en tävling i nordens bästa fansin. Och jag slet hela hösten med att få klart en serie på 20 sidor. När det var tungt och tråkigt tänkte jag bara på hur kul det skulle vara att ha ett bord på SPX.
   Jag kom till final i fansintävlingen och inte nog med det övertygade jag Lisa att också göra ett fansin, blodad på tanden hur kul det var att göra egna tidningar. Det resulterade i Lisas drömprojekt Medley, och resten är historia.
   När det kommer till SPX gör jag det ibland uteslutande för Kristiina. Man kanske är helt slut i kroppen av stress, hatar sig själv för att man tycker att man ritar värdelöst, eller kanske har bråkat med ett ex som man inte vill träffa. Då vill man inte gå på SPX. Det blir en släktträff där frågan om man ska gifta sig och skaffa barn byts ut mot snåriga "hur går det för diiig då?" När jag känt ångest över detta har jag alltid tänkt att jag ändå vill göra det. För jag vill göra det för Kristiina. När man sitter vid sitt bord, när man visar upp sin senaste pinsamt kopierade trycksak, när man gör det kunde hon bli så glad. Och man gjorde inte det för att hon skulle respektera en mera, eller för att man själv skulle känna sig bra. Man gjorde det för att hon så innerligt blev glad, som en mamma som ser på sina barn. Och man ville göra henne glad, för man visste att hon var glad för att man visade att man älskade serier, att man kämpade, och att man ville att andra också skulle gilla serier.
   Jag tycker årets tema som är musik är väldigt tråkigt. Jag har ett smalt intresse för musik. Men ett tag tänkte jag och en kompis göra en låt om seriesverige. Det lät som ett kul projekt, och jag ville göra det för Kristiina. För att visa henne att jag ändå tog det här på allvar.
   Hur mycket av allt det här hade hänt om det inte varit för Kristiina? Jag blir nästan mörkrädd när jag tänker på hur mycket av mitt liv som handlar om serier, och hur mycket jag står i tack till Kristiina för det. Och här kommer vi till en viktig punkt. Det har hittils handlat väldigt mycket om mig och min relation till Kristiina, inte om henne. Det var så hon var. Hon gjorde aldrig saker för egen beröm. Det var kanske därför en del reagerade på hennes död med att de inte visste hur mycket hon betydde. Kristiina gjorde inte saker för egen vinning, hon gjorde saker för sin familj. Och kanske möjligtvis sitt barn Serieteket.
   Jag minns en gång när en kändisgäst på Serieteket frågade en sak som jag nu tyvärr har glömt bort. Svaret som jag sa var något i stil med att "vi alla sitter i samma båt, och att om det växer för en växer det för alla. Vi måste göra saker som främjar hela seriesverige, och inte bara en själv." Då skrattade Kristiina och sa att det var hon som hade lärt upp mig. Och är det någonting jag är glad över så är det inte alla saker hon har gett mig, utan vad hon har lärt mig. Hon har gett mig en syn på serier som jag är väldigt stolt över. Och hur man ska driva saker, och varför.
   Livet är verkligen orättvist. Av alla i Seriesverige var hon den viktigaste, den mest oersättbara. Det kändes så skönt att ha henne. Sverige är verkligen ett u-land när det kommer till serier. Men trots hur litet det är, trots hur få det är som läser serier trots allt detta hade vi Kristiina. Denna superhjälte som med sitt offantliga kontaktnät och enorma charm kunde få hit internationella storheter, som outtrötligt kämpade för att serier skulle få ta plats. Hur orkade hon kämpa så hårt? Det kan inte varit något annat än kärlek till serier. När jag gick på kulturhuset för att tillsammans med Lisa lämna blommor på Kristiinas minnesbord kändes det som i Harry Potter. Det kändes som man gick i Hogwarts men Dumbledore inte fanns där längre. Det var en ödslig och hemsk tanke, men den var sann. Nu var vi ensamma att klara oss på egen hand.

Författarträff

Jag blev inbjuden till författarträff på B. Wahlströms, och givetvis gick jag på det! När jag twittrade om det ville jag få det att låta värsta VIP-ikt, men faktum var att jag är med i Wahlströms gilla-grupp på facebook. Och de skrev om och undradee om folk som bloggade om barnböker ville komma på besök och träffa några författare. Jag bloggar om barnböcker tänkte jag, och anmälde mig. Väl där förstod jag ju att man skulle ha en cool blogg, typ med ett namn och allt. Så jag sa helt sonika att jag skriver på bloggen "Efter katastrofen i seriesverige". Jag höll mig från att säga att det är min privata PR-kampanj för varumärket Tomas Antila, en internetdagbok och en blogg som har typ tio läsare. Nu har jag heller kanske inte skrivit så mycket om just barn och ungdomsböcker, men jag vill! Jag läste en hel del sånt under 2011. Och jag ligger typ ett år efter att skriva om de böckerna jag läser. Såatteh det var ju inte helt lögnaktigt att jag tackade ja till det. Men faktum är att jag helst av allt ville spionera på dom! Jag vill veta mer om dom, hur dom tänker, vilka de är. När de tre författarna Niklas Krog, Helena Lund-Isaksson och Pernilla Gesén fick svara på frågor kände jag verkligen avundsjuka. Jag ville också! Dom avslöjade att de fick in ungefär 700 manus och gav enbart ut två debutanter per år. Och ryktet sa att Bonnier fick 8000 manus per år! Det är över nio tusen! För ett deltidsjobb! Men Niklas Krog berättade att han var tvungen att tacka nej till skolbesök för att han annars skulle vara ute varje dag på året. Då får man lite hopp trots alls. Men svårigheten gör en nästan orkelös. Om det inte vore som så att mian berättelser inte låter sig tystas så skulle jag ge upp. Om jag inte hade intresse av at berätta skulle jag mycket väl kunna tänka mig att satsa stort på att recensera barnböcker. Det verkar vara en trevlig subkultur, och om man nu blir bjuden på vin och macka på förlaget och får skaka hand med folk kan det vara värt det. Alla var mycket trevliga och behandlade en som en kunglighet. Det släpps inte så många barnböcker per år att det inte går att hålla reda på dem, och om man blir stor nog skulle man säkert få böckerna skickade till sig. Jag har faktiskt funderat på att läsa litteraturkunskap med inriktning på barnböcker, för jag finner dom oändligt spännande och intressanta. Men jag har inte råd med mer studieskulder nu, så det får bli när jag har ett jobb.
Under diskussionen kom vi (eller iallfall jag) fram till att barnböckerna var i goda händer. Även den till synes tråkiga roliga fotbollsboken innehåll massiv ångest med tunga frågor. Det gör mig nöjd. En av redaktörerna ställde frågan vad vi trodde var det ämnet man inte fick berätta om i barnböcker. Incest trodde jag, men det visade sig vara barns sexualitet. Wahlströms själva skulle diskutera nogrant hur de skulle göra om en sån bok var i pipeline att bli utgiven. Det betyder alltså att jag måste vara jättekänd eller jätteutgiven för att kunna skriva om tioåringar som har en sexdrift. Inte för att det bestämt är en av mina hjärtefrågor, utan för att det måste göras. För att det skulle ge så mycket diskussion från moralister som vägrar tro att även barn kan vara kåta. Sen skulle man gärna spetsa till det hela lite med att ha illustrationer i boken, för att fucka med lagen som hävdar att barnporr bara har existensberättigande om den har konstnärligt värde. En av de söta bokbloggerskorna föreslog att Vertigo kanske skulle vara intresserad av en sån här bok, när jag aspie som jag är, berättade om planen för henne.

För övrigt var jag enda killen där, förutom författaren Niklas Krog.

Oblivion High

Photobucket

Finska utgåvan till vänster och svenska till höger. Observera att den svenska är dubbelt så tjock och inte har psuedonymen Ms Mandu.

Nu har Oblivion High äntligen kommit på Svenska, den andra Svenska Manga-boken som gavs ut. Jag vet inte vad det blir nu när den är utgiven som en omgjord version i Sverige, men typ den sjunde serien?
Sak samma! Det här är en jättetrevlig bok som jag verkligen varmt kan rekomendera. Jag kan erkänna att jag hade lite låga förväntningar om den här eftersom den finska utgåvan var rätt skrangligt ritad, men de svenska är faktiskt bitvis omtecknat och tecknaren Nina Von Rüdinger har verkligen blivit bättre sen boken gavs ut i Finland. Efternamnet till trots kan jag faktiskt inte läsa finska, och kan inte kommentera på Originalbokens manus, men den svenska är i varje fall bra.

Obilivion High handlar om töntarna Soon Mi och Nin som just börjat i sjuan. Som mål har dom att bli häftigare än vad dom är. Men saker och ting går inte riktigt som de tänkt sig när Soon Mis familj tar sig an en Japansk utbytesstudent - som tror att han är jättetuff fast han i själva verket är en tönt!

Boken är anmärkningsvärd eftersom töntarna verkligen är töntiga. Man vill bara krama om dem och säga att det kommer bli mycket bättre när de börjar i gymnasiet. Favorittöntarna är dom två tvillingarna som klär sig likadant och ser lika dana ut. I den finska utgåvan har dom olika efternamn, något som saknas i den svenska. Dom skulle alltså bara kunna vara låtsastvillingar! Supertöntar! Handlingen fortlöper att de onda fjortisarbrudarna saboterar för Soon Mi och Nin och skvallrar för rektorn när de blivit fotograferade i cosplaykläder till en tidning, och hur mycket Soon Mi och Nin än kämpar kan de aldrig vinna mot de onda fjortisarna. Jag hoppas att bokserien avslutar med att huvudpersonerna inser att det är bäst att vara sig själva, och inte med att de faktiskt blir tuffast på skolan. Men vi får se. Obilivion High är väldigt sparsmakat tecknad och det funkar förvånansvärt bra! En klassisk manga-stil är att rita ut så lite bakgrunder som möjligt. Vilket medför "talking heads" eller att det känns som om det är en teaterföreställning. Det finns bara vaga hintar om var allting utspelar sig, och bakom figurerna är det en tjock dimma som skiftar färg. Boken klarar sig som sagt undan den här trots att det är enormt fattigt med bakgunder. Handlingen och sidkompositionen är helt enkelt tillräckligt spännande för att man inte ska störa sig. Det händer däremot ibland att man inte hänger med vad som händer, och kan först efter några rutor lista ut vad som händer. Jag är inte säker på om det här är en effekt, eller bara slarvigt berättat. En stor nackdel med avsaknaden av bakgrunder är dock att det knappt känns som om den utspelar sig i Upplands Väsby som är där den ska utspela sig. Jag tycker verkligen om karaktärerna och historien och skulle inte ha något emot att stadsvandra i Väsby, men tyvärr är det väldigt svårt att gissa sig till var saker och ting utspelar sig. Endast Upplands Väsby köpcentrum går att identifiera. Till kommande böcker efterfrågar jag därför mer hintar om var de bor, eller möjligtivs en stadskarta.

Photobucket

Från den finska versionen. Observera den sparsmakade miljö-rutan.

Photobucket

Den svenska versionen. MYCKET bättre. Man kan verkligen känna Nix förvnåning. Rutan där Soon Mi speglar sig är dessutom nu hysteriskt rolig!

Photobucket

Mitt favoritansiktsuttryck är när dom får stjärnor i ögonen, eftersom dom ser så töntiga ut!XD PRECIS sådär ser barn ut när jag har Mangateckningskurser och jag ska rita något för dem för att visa. Som om man kan magi! Alltså riktig magi och inte illusioner. Mycket bra effekt av Von Rüdinger! Den känns väldigt Manga, ändå kan jag inte riktigt placera den.
Sist men minst måste jag hylla det underbara omslaget! Det är bland det snyggaste jag har sett. Jag hoppas verkligen det medför att folk som vanligtvis inte skulle köpa den gör det.

MangaDJ

Photobucket Pictures, Images and Photos

På Serieteket imorgon kl 17-19 kommer jag vara DJ för invigningen av Mars Mangamånad! Sen är det releasefest för Oblibion High! Kom! Kom! Kom!

Posted via LiveJournal app for iPhone.

Tags:

Världens bästa film

Ibland känns det som om jag får hur många bra idéer som helst, bara att jag inte ve vad jag ska göra med dem. Inatt när jag inte kunde somna låg jag och tänkte på de första Atari-spelen. De var extremt simpla, och handling var i princip omöjligt. För att komma till dagens spel var tekniken tvungen att utvecklas, och det skedde stegvis. Plötsligt fanns det spel med flera timmar lång handling. Med intron för att komma i stämning och så vidare. Men det var inte som så att man med spel uppfann handling, det var enbart tekniken som satte gränserna. Så jag började fundera på om man skulle uppfinna något nu, vad det skulle vara som inte var begränsat till teknologin. Först tänkte jag på att Visual novels var ungefär det. Men sen kom jag på att VN-spel funnits redan på åttiotalet fast utan röster. Något mer avancerat än Visual novels då? Om man skulle gå ifrån spelkonceptet och bara fokusera på handling? Det skulle kunna vara en film, men helt datorgenererad. Man skulle kunna få svara på lite frågor, sen skulle en dator "lotta" fram en film åt en. Sånt här är ju verkligen ett hån mot konstnärskap, men det vore intressant hur väl man skulle kunna få den att fungera. Man skulle behöva enormt många faktorer och scenarion för att få det att bli olika, men mycket annat skulle kunna följa särskilda regler. Klyschor man använder, hur man får en huvudperson att sticka ut från mängden osv. Allt skulle vara datorgeneretat inklusive alla röster. Man skulle kolla på de här filmerna för att det var så förvånansvärt hur bra filmerna blev, och sen när tekniken evolverade skulle man bli paff över att de här filmerna nästan blev bättre än verkliga filmer.

Posted via LiveJournal app for iPhone.

Tags:

Lite Cyborg 009 faktiskt!

Från en av animeradions coola lyssnare.

Hanna Löhman: Drömde att jag fick ett samtal från Antila Tomas som mycket ilsket undrade varför jag inte sett "Sailor Moon-delen när de är i Nigeria, det är ju den bästa". Jag förklarade sömndrucket att jag ju bara haft de Sailor Moon-serier som släpptes av Mixx, och att de tog bort den delen då den ansågs rasistisk i väst. Antila var inte nöjd och lade på med orden "Jag trodde du var ett riktigt fan!".
Kanske är bäst att ta både en manga/anime- och podcast-paus om det ska vara såhär.

Fyra i rad

Under fem nätter har jag drömt ungefär exakt samma dröm. Drömmarna handlade förstås inte precis om samma sak, men hade samma budskap och tema. Trodde jag på sanndrömmar skulle jag se det som ett tecken.
Jag har ärligt talat glömt bort de föregående drömmarna. De var något i stil med att jag skulle hjälpa henne under officiella situationer, typ konvent som jag ordnade. Och sen blir hon "besviken" alltså ledsensur när man lägger skulden på den andra personen. Gemensamt för alla drömmar har varit att de utspelat sig i nutid och jag har försökt vara vän med henne fast det är obehagligt när hon pratar hur bra hon har det med sin pojkvän och hur bra det går. Nattens dröm handlade om att hela min bekantskapskrets var på en kryssning, och jag började driva med henne om min hemsida www.titanic-was-an-inside-job.com tills hon blev sur och gick. Senare på kvällen skulle det vara en maskeradbal och jag började få dåligt samvete över att jag hade gjort henne sur. Hon för väl tro på exakt vad hon vill, det berör inte mig. Så jag går igenom skeppet och försöker hitta hennes hytt men givetvis är det omöjligt såsom det ofta är i drömmar. Jag är utklädd till Jokern, och det är först i vaket tillstånd som jag förstår ironin.
Nu skulle man som armchair psycologist kunna dra slutsatsen att jag vill ha kontakt med henne igen. Men nej tack subliminala hjärnan, det funkar inte så på det här stället! Fas ett skulle vara att börja läsa hennes blogg igen, och det har jag ej ännu vågat för rädslan att ramla ner igen. Så hur dumt det än låter hoppas jag på en femte dröm mest för det underliga i det hela.

Posted via LiveJournal app for iPhone.

Tags:

2011!!!

Jag kan minnas när jag slutade tycka att julen var speciell. Jag gick nånstans i gymnasiet tror jag det var, och jag hade bara på julafton den där pirriga känslan i magen att snart är det jul. Året därefter var den borta helt, och jag kände att barndommen även var borta. Jag vet inte vad den känslan var för något, kanske var det bara ha-begär över tanken på alla julklappar man skulle få? Eller så var det som så att barn har ett annat känsloliv än vuxna?

Det här var första gången som jag kände en pirrande känsla i magen över nyårsafton. Liksom en dov förväntan, nästan som om jorden skulle gå under. Något skulle hända mellan åren och allting skulle förändras. Det var en behaglig tanke. Allting skulle börja om på nytt.
Tyvärr lyckades jag inte uppfylla mina Decemberlöften och gå in i Januari med ett rent samvete i allmanackan. Faktum är att 2011 var något av ett katastrofår. Kanske till och med värre än 2010, men det är ändå sak samma. När jag nu redogör för 2011 ska jag berätta om de positiva bitarna och försöka glömma allt det hemska. Man kan aldrig lära sig en läxa av bottenlös apati och håglöshet.

Top 9! (utan rangordning)

1.) Stef
Jag umgicks mycket med min vän Stef, och det var för det mesta bara nöje. Jag var redan god vän med henne innan så jag vet inte om jag kom henne närmre, men trevligt var det hursomhelst. Vi brukade sitta och nattuggla i hennes ateljé och sen ta blåbussen hem som var en så ovanlig sak som buss som både åkte förbi henne och där jag bodde. Jag minns inte så mycket vad vi gjorde, men det pratades nog en hel del. Senare på hösten förlorade vi lite av den när vänskap vi hade på grund av diverse omständigheter, men Stef är fortfarande awesome.

2.) Radio
På grund av depresion orkade jag inte ens blogg om när jag var med i radio, vilket verkligen är en indikation om hur dåligt jag mådde. Men jag och Tanja var med i Sveriges Radio och pratade om Manga! Jag är ytterst tacksam för att jag blev medbjuden och det kändes väldigt skönt att radiodebutera och inte alls så nervöst som jag först trodde att det skulle vara. Nu väntar jag med otålig spänning när P3 ska höra av sig till mig och låta mig i egenskap av Serietecknare få en radioshow. Radiobesöket förtjänar ett mer ingående bloginlägg, jag hoppas att jag orkar med det under året.

3.) Tanja
Min vän Tanja förtjänar också en egen punkt som ett av årens stora höjdpunkter. Efter många av att vi knappt har pratat med varandra på grund av respektive upptagna liv lyckades vi hitta tillbaka igen när jag bodde granne med henne. Tanja är en person som jag är stolt över att känna eftersom hon är en mycket imponerande person, men jag är också glad att jag kan umgås med henne utan att det känns konstigt. Jag tar ingen vänskap för given. När som helst kan man ändras, och så kanske kan inte kan umgås med samma enkelhet som tidigare. Men med Tanja har det inte hänt. Höjdpunkerna på året var när jag Tanja och hennes exsambo som blev min sambo (it's complicated) satt i deras kök och drack te och pysslade med egna saker på varsin laptop. Typ vuxenlan! Asmysigt! För man har ju alltid lite saker man behöver pilla på sin dator som ibland kanske är ganska tråkigt så man gärna vill ha sällskap. Jag efterfrågar ytterligare sådana Lan eftersom jag måste sortera på mina tre hårdiskar!
Tanja bjöd även med mig på mitt livs första studentikosa SPEX, något som också egentligen förtjänade ett eget blogginlägg.

4.) Aspergers-gate
Nu minns jag inte ens om det var 2011 som jag fick min psuedodiagnos (jag är satt under utredning), men det var väl iallafall under början av året som jag började acceptera att jag hade det. (om jag nu har det, är satt under diagnos som sagt) Så många saker skulle kunna förklaras, och jag skulle kunna få den hjälp jag behöver. Att inte veta vad man lider av är faktiskt väldigt jobbigt. Och det skulle förklara varför jag ständigt kommer i konflikt med folk, har diverse sociala fobier och xenofobier, och varför min röst låter så konstigt. Det är väl egentligen mest min röst jag stör mig på, jag hatar att jag låter som en tecknad figur!XD För först var jag faktiskt inte bekväm med att kanske ha Aspergers, eftersom det verkligen är ett stort stigmata. Men det vore skönt att känna sig själv bättre och kunna förutspå saker som skulle kunna bli problem. Jag har redan en massa ingående teorier om det här med fiktiga vänner som jag håller på utforskar på, vilket är VÄLDIGT positivt i mitt fall. Vi håller tummarna att jag orkar tjata till mig min rätt till vårdgarranti.

5.) Blyg
Jag var med och arrangerade Sveriges bästa Mangakonvent, Blyg. Blyg var ett mangakonvent med temat HBTQ dvs Yaoi. Jag har väl egentligen inte ett överdrivet stort intresse för Yaoi, men besökarna till Blyg är en mycket trevlig skara människor, till största del äldre och mer mogna nördar, med vissa undantag. Jag var medansvarig för föreläsningarna och om jag får säga det själv blev de strålande! Maria Sjöberg, Marita Lindqvist och de fantastiska 70-talsshojotjejerna hör till höjdpunkterna! Den enda smolket på bägaren på Blyg var att vi var ett konvent som till ovanligheten hade mer programpunkter än besökare. Det kanske är hemligt exakt hur många, men vi hade TILLRÄCKLIGT mycket besökare för att det inte skulle vara där skon klämde. Det var helt enkelt för mycket med tre programpunkter samtidigt hela tiden. Jag längtar tills i sommar när planeringen för nästa konvent kommer att starta.

6.) Irina
Efter att typ inte ha ritat på ett år tog jag mig i kragen och gjorde Irina Sanningens Gudinna. Det blev enligt mig ett misslyckat projekt på många sätt, men jag är ändå lite nöjd över det trots allt. Jag har byggt upp en värld som är rolig att berätta många slags berättelser i, och jag kan samtidigt berätta en historia som skulle kunna sträcka sig i en bok. Jag ämnar att fortsätta med den serien, men just nu kanske det inte är det som jag behöver syssla med. Det var väldigt kul att komma på universumet, men tyvärr gick konceptplaneringen ut på tiden och jag hann inte lägga lika mycket tid på att rita som jag skulle ha velat. Och tyvärr kan jag inte rita serien i den takt jag vill ännu. Jag tror jag ritade de 31 sidorna under lite mer än en månad eller nått sånt. Kanske imponerande förvisso, men sidorna är ändå skitfula. Jag kommer behöva rita om dem för en kommande bok, och då väntar jag hellre tills jag är lite bätre på att rita.

7.) Animeevolutions pressvining
Jag gick på en pressvisning för Anime-evolution fullsmeckad med VIP-folk. Den var så VIP så inte ens vi personalen på Serieteket blev bjudna, vilket är väldigt konstigt men hursomhelst bjöd Elise Rosberg med mig och det är jag evigt tacksam över! Välmenande med inte överdrivet insatta Anette Masui hade gjort en animefestival och ställde till med en desto bättre pressvisning av programmet med tillhörande mingel. De som gick på den här visningen var allt från riksdagsledamöter till högt uppsatta kulturproducenter och däremellan, så det var ett rent nöje att mingla med dem. Det bjöds på Sushi också och eftersom jag är som hämtad från Rumiko Takahashi åt jag så mycket jag bara kunde. (20 bitar tror jag att jag fick i mig.) Sen när gästerna gick och lämnade sina goodie bags från Tokyo rädade jag dem också eftersom jag fortfarande är en svulten fattiglapp. Bäst på animeevolution var för övrigt Summer Wars.

8.) Möte med främlingar
Jag gick på Genusnytt-pubb vilket jag även bloggade om. Det var enormt lärorikt vilket gav mig enormt blodad tand att sätta in mig hur folk som jag tycker är dumma i huvudet tänker. För om man förstår deras logik blir de inte dumma i huvudet längre, även om man inte delar deras åsikter. Vissa är förstås riktigt dumma i huvudet fortfarande, men det finns alltid rötägg i alla organisationer. Nästa mål blir att omgorka skaffa ett login på vaken.se och försöka förstå deras logik. Troligtvis finns det ingen, men jag blir gärna positivt överraskad. Jag tycker det är vitkigt med förståelse inom det mesta. Man brukar prata om respekt, och det är förstås också viktigt. Men det är det som är problemet med Sverigedemokraterna och Jämställdisterna att de har alltid fått lära sig att respekt är viktigt, och nu har de börjat tvivla på det och har ingen förståelse för invandrare respektive kvinnor. Problemet när det brister i respekt är att det är svårt att lära dem det igen, och då måste man förstå deras logik för att kunna få dem att få förståelse. Om de ändå är hatiska efter att de har fått förståelse är de bara onda, och då är det något annat man måste jobba med. Men jag tror ytterst få människor är onda, snarare outbildade.

9.) Tvåårsdagen av superångest
Jag kan typ tre datum. Det är två födelsedagar samt den 25 Augusti som representerar min senaste superangst. Under våren började jag vånda mig lite över att tvåårsdagen började krypa sig närmre, och jag bara gjort myrsteg långa framsteg. Men ungefär en månad innan tvåårsdagen kunde jag konstatera att jag faktiskt inte brydde mig lika mycket som föregående år. Året innan hade jag en världsbild som nästan kunde beskrivas som paranoid i dess faktiska betydelse. Men i år kände jag inte alls lika stor ångest. Kanske hade jag börjat komma över henne? Kanske berodde det på att jag hade träffat henne under sommaren och hon betet sig väldigt omoget? Jag vet inte riktigt, men det var bara trevligt. Jag har inga höga förväntingar på treårsdagen, men jag får hålla tummarna på att jag åtminstone har psykiatrisk kontakt då.

Nyårslöften.

Mitt nyårslöfte för 2011 var att ta itu med mitt liv. Jag gjorde förvisso ett tapert försök, men i övrigt gick det mesta åt helvete. Så under 2012 kommer jag ha mer konkreta mål som inte är lika svepande som "ta itu med sitt liv".

1.) Få en ordentlig dygnsrymt.
Detta är inget jag egentligen räknar med att göra under en överskådlig framtid, eftersom jag känner mig själv. Men planen är att nån gång de sista veckorna i December 2012 kommer jag minnas nyårslöftet och på grund av dåligt samvete försöka gå upp i tid för att hinna genomföra mina dåvarande uppgifter för att avsluta året med ett gott samvete.

2.) Gå ner i vikt.
Jag hatar hur jag ser ut, något som med största sannolikhet skulle hjälpas av att jag gick ner i vikt med tanke på att jag vanligtvis tycker att jag är AWESOME! Jag skulle väl egentligen posta någon idealvikt som ett mål, men sånt är fånigt eftersom jag ändå bara vill bli av med min haka. Sen kanske jag går ner till en imponerande vikt med muskler och allt och fortfarande har kvar min haka och då får jag helt enkelt acceptera att det är så jag är. Jag har många andra skavanker som jag skulle vilja tänka bort men om man ska ägna sig åt att göra sig så perfekt som möjligt kan man hålla på hela livet, och min plan är ändå redan serier vilket också är ett livsprojekt så jag ser ingen anledning till att lägga ner så mycket energi på mitt utseende när jag ändå egentligen ser bra ut. Jag vill mest ha bra fysik och inte både vara klyschigt nörd + tjock. Jag har också hört att man har lättare att få tjej om man har bra vikt, men seriöst grabbar är det inte dags att vi lägger ner det där med tjejer? Känns inte det väldigt 2009?

3.) Byta blogg.
Till i September ska jag ha avveckat denna kära blog. Men jag tänkte vara superprofessionell och göra som när staten gör saker och köra de två systemen paralellt tills alla har bytt till det nya systemet. Jag har ingen riktig aning om vad jag ska byta till, men jag behöver byta eftersom Livejournal har blivit alldeles för omodernt för min iLifestyle. Givna bytet vore förstås att gå från Livejournal till thumblr. Men jag vet inte om thumblr kommer vara coolt om tio år och här tänker vi i planekonomi-termer! Bäst vore det förstås att Hosta själv, men jag hatar sånt. Jag vill inte vara beroende av att jag eller någon annan har betalt en räkning för att min blogg ska funka. Nån gång när jag har tid måste jag sätta mig in i vad som är bäst av blogspot och wordpress och om det över huvudtaget finns några andra seriösa allternativ?

4.) Blogg mer!
Jag älskar att skriva dagbok offentligt på internet och vill göra det mera. Jag tror att det gör att jag tränar på att skriva, och dessutom måste jag säga att jag redan behärskar konsten att inte skriva om något särskilt och ändå få det intressant. Seriöst, jag blir galen på andra personers bloggar som enbart ska syfta till att stärka deras varumärke men ändå är tråkiga! Då kan kan man lika gärna skriva för sin egna del och ändå få det mycket bättre.
Jag har också lite löst skissade planer på att jag ska starta en mansaktivistblogg. Mansaktivism är inte den roligaste frågan inom feminism, men det har kommit sådana idioter till debatörer inom det fältet, så det är dags att nån börjar skriva vettiga saker om det i övrigt ej oviktiga ämnet. Egentligen är det ganska dumt att det måste just vara en kattmänniska av hankön som skriver om det, men låt gå. Vi får se om det blir något av det här, men det vore givande även om det skulle ta mycket tid, därför skriver jag upp det här för att påminna mig själv och alla andra.

5.) Skriva klart min fjärde bok.
Ingen mer information tillgånglig p.g.a. Moment 22. Om man pratar om boken tar ingen en på allvar. Men ända sättet att inte prata om boken är att inte skriva den, och då tar ändå ingen en på allvar.

Latest Month

August 2013
S M T W T F S
    123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Syndicate

RSS Atom
Powered by LiveJournal.com
Designed by Teresa Jones