?

Log in

Previous Entry | Next Entry

Ljuset i tunneln

Min blogg känns så totalt meningslös eftersom den enda jag skriver om är hur dåligt jag mår. Nu har jag förvisso inte skrivit jättemycket om det, men det är det enda jag vill skriva om. Det är det enda mitt liv går ut på just nu. Jag vaknar upp, hinner kanske känna glädje i en halv sekund, sen mår jag dåligt. Dåligt, dåligt, dåligt. Varje dag har jag en konstant klump i magen av ångest. Det är totalt mörker och det enda jag tänker på. Så jag har svårt att blogga eftersom hela mitt liv går ut på att jag mår dåligt. Jag vill skriva om roliga saker, om hur awesome allt är, hur positiv framtiden ser ut. Men det här är egentligen bara saker jag försöker övertala mig själv om. Jag ser ännu inte ljuset i tunneln, men jag vet att den är där nånstans i slutet av April.

Jag sade upp mig från mitt jobb. Det berodde på två anledningar. För det första för att det gav mig ångest. Ångest över att det var så tråkigt, och ångest som kulminerade i att folk pratade illa om mig bakom ryggen. Då kände jag att jag inte ville jobba där längre. Sen var det anledning två. Som jag tidigare skrivit om har jag haft kontakt med en läkare, högst informellt. Han hjälpte mig efter en studie för att han kände ett ansvar för deltagarna, så det rörde sig aldrig om någon officiell vårdkontakt. Det var förstås en väldigt dum idé och jag borde anat vilka konsekvenser det skulle kunna få. Men jag levde bara för stunden. Då såsom nu. Problemen började uppstå när jag slutade få kontakt med läkaren eftersom han åkte till Finland. Men han sa hela tiden att han skulle skriva ut nya recept på min medicin. Jag borde väl legat på hårdare antar jag, men tre gånger sa han att han skulle fixa det via internet. Så nu har jag ingen medicin kvar. Om han inte löser det imorgon är det kört skulle jag vilja säga. Medicinen dämpar min ångest som är enormt hög för att jag ogillar mitt jobb samtidigt som är en jätteorolig inför framtiden att jag aldrig mer kommer få något nytt jobb. Jag skulle gissa på att jag skulle klara av en vecka med den totala ofiltrerade ångesten innan jag skulle börja bli självmordsbenägen. Jag skulle förstås kunna gå till vården. Men med tanke på i vilken takt de jobbar i så tror jag inte det är ett alternativ. Senast jag var i kontakt med vuxenpsykiatrin hade dom telefontid en halvtimme i veckan där det tutade upptaget. Men det finns en annan lösning. Av nån anledning har jag recept på 300 piller Citalopram 20mg. Citalopram var den medicinen jag fick innan jag kom i kontakt med studien, och jag har tagit den under totalt två olika tillfällen. Jag har ingen aning om vilken effekt den skulle ge mig, och om man jämför de två tidigare gångerna då jag varit deprimerad och tagit dom har jag inte varit på långa vägar så panikslaget ångestfylld som jag är nu. Kanske skulle medicinen fungera väldigt bra? Jag vill bara ha tillbaka mitt liv där jag inte känner ångest varenda dag.

Så imorgon kommer saker förändras. I värsta fall kommer jag inte få kontakt med min läkare, och då återgår jag till Citalopram. I bästa fall får jag tag på min läkare och han skriver över receptet till mig och jag får min medicin. Sen oavsett hur det går tänker jag säga upp kontakten till min privatläkare. Det var ju därför jag sade upp mig från mitt jobb. Jag kan inte lita på hans välvilja för att må bra. Sen om två tre månader får vi se om jag fortfarande mår dåligt vad jag gör då. Mitt jobb slutar i början eller i slutet av April och då ska det bli spännande att se hur mycket ångest jag har kvar. Jag kan faktiskt inte avgöra var ångesten kommer ifrån eftersom det är så mycket som oroar mig just nu.

En vän till mig stör sig på uttrycket att det som inte dödar härdar. Att man blir starkare av svåra saker. Jag börjar nog hålla med min vän. Jag vet inte om jag har lärt mig något alls av att må såhär dåligt. Jag vet väl lite hur depression fungerar, men det finns förstås gränser. Det känns som om jag har haft huvudet under vattenytan i tre månader snart. När ska jag få andas igen? Jag känner hela tiden att jag vill att mitt liv ska starta. Ny lever jag på sparlågor. Det kan hända att jag lär mig att uppskatta att må bra, men nu är det bara svårt att se ljuset i tunneln. Simon Gärdenfors sa en väldigt bra sak i sin podcast Arkiv Samtal (avsnitt Hanna Fahls begravning) Att det han lärt sig av sin depression var att det kommer gå över. Jag tänker på det ganska ofta, att rimligtvis kommer det gå över. Och det gör mig lugn att veta. Det är faktiskt orimligt att må såhär dåligt resten av livet. Fast just nu känns det bara som jag dras närmare och närmare till kanten där mitt enda nöje är att sova.

Förlåt alla om det här är ett virrigt blogginlägg. Jag tänkte länge att jag inte skulle skriva om det här för att jag är trött på att hela mitt liv är depp. Men jag tänkte att omvärlden bör få veta.

Comments

alitna
Feb. 25th, 2013 09:56 pm (UTC)
Det är ju en väldigt konstig process där jag har nån form av privatläkare. Men jag har lovat mig själv att söka hjälp om det inte bättras på två tre månader. Och nu mår jag faktiskt lite bättre!

Latest Month

August 2013
S M T W T F S
    123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Page Summary

Powered by LiveJournal.com
Designed by Teresa Jones