?

Log in

Previous Entry | Next Entry

2012

För ett halvår sedan skulle jag avveckla den här bloggen och byta till ett nyare system. Men sen kom ångest. Och jag slutade upp med att blogga. Men jag gillar att blogga, och jag tycker att allt skrivande de senaste tio åren har utvecklat mig som författare så jag vill fortsätta med det. Mitt nyårslöfte blir att helt enkelt att blogga mer under 2013. Det nya systemet kommer när det kommer, förhoppningsvis ju förr desto bättre. Men nu tänkte jag skriva om allt som hänt under året. Vissa saker har jag redan skrivit om, andra har jag inte orkat skriva om och kanske kommer som nyheter för många läsare.

2012 kommer nog vara ett speciellt år för väldigt många. Jag syftar givetvis på älskade Kristiinas bortgång. Jag minns inte ens vad jag gjorde innan jag får reda på det tidigt på våren. Var mitt år redan då dåligt? Jag minns inte längre. Men det skulle komma att bli värre.
Vad ska vi ta oss till utan Kristiina? Vi är som ett skepp i storm utan en kapten. Ingen kan samarbeta och bara med lite tur kommer vi i land igen. Jag har under året ibland fått kämpa för att hålla tillbaka tårarna över hur synd det är. Man kan tala om vem som är den skickligaste serieskaparen i Sverige, men hon var bäst av alla. Men livet går vidare.

Antidepressiva
Jag minns inte riktigt när jag gick med på det, men jag tror det var innan Kristiinas sorgebud. Men jag bestämde mig för att vara med i en studie för antidepressiv medicin. Det var mycket lärorikt och fungerade väldigt bra. Jag kan mer om depression, medicin och hur sånt fungerar nu. Antidepressiva är till för när man mår dåligt, men dom får inte en att magiskt må bra. Jag ser depression som en slags feber. Det är inte samma sak som sorg som man kan känna över en död vän. Det är en slags inflammation som man måste få bort för att kunna tänka normalt igen. Antidepressiva gör en inte glad, och dom funkar inte om man inte har inflammationen. Med det sagt mådde jag jättebra av experimentmedicinen. Kanske var det som så att sorgen över Kristiina egentligen var något annat? Medicinen tog kanske bort depressionen medan sorgen över Kristiina accepterades av mig eftersom livet är fruktansvärt orättvist. Eller hade inte sorgen kommit ikapp? Men det skulle komma att bli mycket tyngre senare på året.

17 Maj
Jag åkte till Norge också för att fira nationaldagen 17 Maj och för att få en bättre relation med min pappa. Planen var också att trotsa min sociala fobi genom att i en vecka umgås med folk som jag inte kände. Det var både väldigt trevligt och tråkigt. Som bäst kunde man diskutera tillräckligt allmängiltiga saker för att det inte skulle räknas som kallprat. Men som sämst var det en gammal kissluktande gubbe som försökte prata med en på sin dansk-låtande dialekt som jag inte fattade någonting av. Det var iallafall konstant väldigt fin natur! Men jag kände lite när jag spenderade de sista timmarna innan flyget skulle åka i staden Bergen att det var mitt rätta element. Bergen är en väldigt cool stad, byggd mellan gigantiska berg och med en imponerande gammal trästad i mitten och med en seriebutik som var i SFbok-klass.

Ateljé
Under 2012 skaffade jag även en ateljé-plats. Det är en lärorik upplevelse, ibland bra, ibland jobbig. Jag önskar att lokalen vore större, men läget är fantastiskt! Varje gång jag tänker att det vore bättre med en billigare hyra påminns jag av hur bra det är att ateljén är centralt belägen. Jag får bara försöka få fler tecknarjobb som ger pengar så hyran inte blir lika smärtsam.
Min plan i ateljén är att göra serier till tidningar och tävlingar för att försöka göra mig ett namn så jag får bättre självförtroende som tecknare. Nu har jag dock inte hunnit med det vidare mycket eftersom jag har ritat en hel barnbok istället. Det tog typ som vanligt ungefär dubbelt så lång tid som jag först tänkt mig, men det känns skönt att ha det gjort. Det var en privat beställare och jag återkommer med mer info när den är utgiven.

Natalia
En annan sak som hände under året var att jag blev vän med Natalia igen. Det började med ett jättebråk, men sen kom vi fram till att vi inte kunde vara utan varandra ändå. Under bråket kallade hon mig för en kall person och att jag hade ormtunga. Det här är lite Amina-varning, men jag såg det som rätt positiv beröm. Hon känner verkligen mig. Att vara kall är bara att behärska sina känslor som stormar inom en, något som jag haft nytta av med all sorg och ångest jag varit med om det här året. Med ormtunga måste hon mena god på retorik eller att få folk att dela ens åsikter.

Parken Zoo
2012 slog jag även mynt på min dröm att åka till Parken Zoo i Eskilstuna för att hälsa på Pallas-katten med Stina. Parken Zoo är mysig men det var lite mycket fokus på kattdjur. Kändes som en Apple-rundvandring, även om jag saknade Snöleoparden och Bergslejonet. Jag och Stina gick och kollade på Pallaskatten flera gånger, och största chocken var hur liten den var. Det lär ska vara en av de största vildkatterna, men kan kommer ju aldrig nära så den såg lite ut som Loves storkek. Det bästa med parken är hur surrealistiskt det är att se en Röd Panda klättra högt upp i en tall, eller en Leopard ligga och mysa under en björk i Svenska sommaren. Kändes lite som knäpp fantasy. Helt klart godkänd park. Rolig trivia är att jag aldrig lyckas spela hela http://www.youtube.com/watch?v=htjz6aW1ik8-låten för någon. Den är ju bra ju!

Radio
Jag ville nästan ha som nyårslöfte förra året att vara med i radio igen eftersom det var en så positivt glad upplevelse år 2011, men vågade inte lova mig själv det eftersom det är svårt att ro i land. Men av en märklig slump hamnade jag med i radio igen iallafall. Nån på PP3 tyckte jag var rätt person att prata Mangafilm med, och det tackar jag för. Så jag fick kommentera det underliga faktumet att James Camerons idé att göra en film på Battle Angel Alita börjat figurera i mainstreammedia igen. Jag kanske gjorde bort mig när jag hintade på att Avatar är en skitfilm, något det verkade finnas en konsensus mot i studion, men jag hoppas ändå på att få komma tillbaka. Det var inte alls läskigt, och förutom att det vore supersoft att ha en egen radioshow (Dröm & Glöm) så är det bra för ens karriär, personliga varumärke, stipendier osv att vara med i radio. Själv lyssnar jag dock bara på musikhjälpen.

Bokmässan
Trots att Stina inte längre bor i Göteborg kände jag att jag ville besöka bokmässan igen. Bokmässan är en sånt där konstig ickeevent som förlagsmänniskor försöker lura i oss serieskapare att det faktiskt är något värt att gå på. Men faktum är att bokmässan bara är kommers. Dessutom är seriedelen alltid en liten bubbla av den verkligen mässan, bara breddade av den totala periferi som är egenutgivna böcker är. Med det sagt tror jag det var typ den femte-sjätte gången jag var på bokmässan eller nått sånt. Det är ju ändå något mysigt med den eufori som finns. Vinet som plockas fram efteråt, att träffa många vänner, äta ute, nya böcker. Jag hade egentligen velat stanna lite längre eftersom jag saknade den mysiga staden Göteborg, men det var lämpligt att bara vara där en dag så jag slapp min sociala fobi att sova över hos folk. När jag kom hem berättade min mamma att för att få komma till bokmässan måste man ha sålt 100 000 böcker. Hoppas dom inför det som regel så jag slipper trängas med Bob Hansson när jag ska försöka sälja in min fantasybok till en redaktör nästa år igen.

Mer medicin
Såhär långt såhär lugnt, men det var nu problemen började. Med facit i hand tror jag det var medicinen jag fick som förvärrade saker. Men jag vet inte riktigt. Vad hade hänt om jag inte tagit den? Medicinen jag fick som ersättare för testmedicinen fick mig att må väldigt dåligt. Men för att förklara saker. Antidepressiva gör inte bara en sak. Det finns ett diagram med tre cirklar som förklarar var medicinen verkar. Det heter typ seretonin, dopamin, noradrenalin och påverkar alla olika saker i kroppen på en. En medicin som gör att man inte känner håglöshet kan istället göra att man känner ångest. En annan medicin kan göra att man känner sig upprymd eller avslappnad beroende vad det är man vill åt. Medicinen vi har idag är mycket bättre än den som fanns för tio år sedan, men det är fortfarande svårt att hitta rätt alla gånger eftrsom det är en delikat balansgång. Den medicinen jag fick gjorde att jag tog bort håglöshet och orkelöshet men gav mig ångest. Sen fick jag testa massa andra mediciner för att få bort ångesten, med varierande resultat. Som bäst kände jag mig normal, men också hungrig, trött och pirrig. Nu tar jag ingen medicin alls längre. Och förhoppningsvis kommer jag inte behöva göra det mer. Jag måste testa i några veckor vad det egentligen är som medicinen gör. Sen får man komma ihåg att det kanske aldrig går att känna sig normalfrisk. Mycket av det som gör att jag mår dåligt är att jag känner mig kass som tecknare, och det är ju ett klart sympton som desssutom går att lösa.

Kris
Men det har varit en tung höst för mig. Jag fick en kreativ kris, medicinen som strulade vilket gjorde att jag blev galen på mitt jobb. Det är egentligen inte så illa, det är bara det om man ständigt mår dåligt och inte har någon framtidstro som även småjobbiga saker stiger en över huvudet. Jag måste få tillbaka min kreativa glöd, och det fort som bara den! Jag kände att mitt tecknande svackade, så jag testade att ha en skrivarmånad. Men den blev katastrofal månad där jag inte lyckades jobba och när jag varken kunde skriva eller rita bröt jag nästan ihop. Jag hade en vecka av total ångest när jag var farligt nära att gå in i väggen. Sen fick jag testa valium, och ojojoj vilken jävla resa!
Men nu känns det som sagt bättre och jag tänkte inviga året med att teckna ett kapitel till Transa på tåg. Det kan gå. Jag kan skina igen. Res mot himlen, bli en legend!

Assistantila
Men när jag har haft tecknarångest själv har det gått desto bättre att hjälpa vänner. Framförallt Lisa Medins Medley har fått mycket uppmärksamhet under året. Bästa helgen var den episka slutstriden där vi i ett gäng satt uppe nästan dygnet runt i fyra dagar för att fixa det sista. Men mot alla odds klarade vi det. Jag tyckte det var askul, men det kanske bara var att det var skönt att få komma bort från sin egen ångest och sina egna teknarbekymmer, för vad jag förstått hade jag helt klart bästa humöret. Tråkigt hursomhelst att man inte kan jobba med det här, för jag är bäst på det! Hoppas Medley säljer tiotusentals exemplar, då kanske vi kan göra en fabrik av det.



Det är ungefär vad jag har gjort i år. Jag har haft två tre månader då det var ok, sen nästan bara ångest i olika grader. Jag ser det ändå som lärorikt, för jag har verkligen lärt känna mig själv bättre det här året. Men jag hoppas verkligen att lidandet är över. Nu ska jag kämpa hårt för att bli den jag vill vara.

Tags: