Den stjärnliknande grönsaken heter Romanesco. Jag hade aldrig sett den innan jag kom till Skåne. Jag åt en sån första gången hon lagade mat åt mig. Den var okänd för mig och jag tyckte den var konstig och jag uttryckte mig väldigt dåligt om det. Vilket i princip lät som att jag inte gillade hennes mat. Och hon blev så ledsen att hon inte riktigt kunde släppa det.

Jag är så himla dålig på att uttrycka mig. Jag är gnällig och låter översittaraktig. Men jag menar inte det! Jag vill inte vara så. Jag hatar den delen av mig, och försöker vänja av mig den. Så jag äter denna underliga Romanesco, som en slags påminnelse. En påminnelse att inte vara så jävla jobbig. Jag ska vara ödmjuk, trevlig och inte köra över folk med mina åsikter. Det är vad jag ska va.