Sayonara September-releasefest, jag bestämde mig för att testa strategin "dränka sina sorger i fylla". Funkade rätt bra, men sen blev man helt uppfuckad också med dålig motorik och konstiga tankegånger. Jag spydde när jag kom hem och även fast jag blev jättesjuk kände jag mig inte sådär överdrivet borta i huvudet. Fast sen när jag startade datorn dagen efter hittade jag den här öppen:
http://www.mfk.nu/wp-content/uploads/uranbrytning.pdf
Jahapp.

P.S. Sayonara September är ett jättebra album!

Unge pojke, res mot himlen, bli en legend!

Den stjärnliknande grönsaken heter Romanesco. Jag hade aldrig sett den innan jag kom till Skåne. Jag åt en sån första gången hon lagade mat åt mig. Den var okänd för mig och jag tyckte den var konstig och jag uttryckte mig väldigt dåligt om det. Vilket i princip lät som att jag inte gillade hennes mat. Och hon blev så ledsen att hon inte riktigt kunde släppa det.

Jag är så himla dålig på att uttrycka mig. Jag är gnällig och låter översittaraktig. Men jag menar inte det! Jag vill inte vara så. Jag hatar den delen av mig, och försöker vänja av mig den. Så jag äter denna underliga Romanesco, som en slags påminnelse. En påminnelse att inte vara så jävla jobbig. Jag ska vara ödmjuk, trevlig och inte köra över folk med mina åsikter. Det är vad jag ska va.

Äntligen förstår jag "det" i The Amber Spyglass av Philip Pullman. Det var lite klurigt.

So Ronery!;_;

Förra hösten hatade jag helger. Jag var så himla ensam då! jag hade tänkt mig att jag skulle göra så mycket på min lediga tid. Men istället blev jag paralyserad av ensamheten.
Sen kom hon... Vi kunde umgås helg efter helg. Och jag var så lycklig. Men jag började känna mig lite irriterad över det monotona. Så jag började säga otrevliga saker. Förstod jag inte hur bra jag hade det? Förstod jag inte att det enda jag behövde göra var att föreslå andra saker än att sitta och rita? Istället förstörde jag allting. Nu är jag ensam igen. När jag skär upp moroten tänker jag att jag hade velat göra det åt henne. Inte ens det gjorde jag.

När jag var som mest nere i mitt ångestrus hjälpte min vän Jakob mig med att visa ett väldigt särskilt spel. Det heter Braid, och är ett mycket bra spel. Det som gjorde det extra intressant är dock att handlingen kretsar kring olycklig kärlek, vilket jag förstås kunde ta till mig extra mycket. Hela spelmotorn bygger på att man kan spela tillbaka tiden, så det är en väldigt passande handling att man önskar att man gjort annorlunda. Spelet funkar hjälpligt på min dator, men här är två fina citat:


Spelet kostar $15 och finns på PC och Xbox360. Rekomenderas starkt! (även till de som inte är olyckligt kära)
Trailern Hemsidan
Tack Jakob!

Jag har en ständigt återkommande dröm om att det fanns fler butiker i Stockholm där man kunde köpa Japanska Manga-saker. Alltid när jag vaknar försöker jag minnas om nått av allt av det jag drömde var sant. Men det finns nog inget mer än Sun Ai Ocs. Möjligtvis den där mystiska VCD-butiken som fanns ganska nära centralstationen.

Jesper Nordqvist I'm really happy for you and I'm gonna let u finish, but Rikdo Koshi has one of the best portraits of all time.

min telefon fungerar nu igen, bara så ni vet.

Ni har väl inte glömt bort att det är Cyborg 009-dagen idag? (2009-09-09)
och för alla som gillar att Joe är uke (och ännu inte har sett den här) rekommenderas Låt aldrig stridsmaskinerna vara!

Min mobil fungerade ju inte, så mina föräldrar blev oroliga när de inte kunde komma i kontakt med mig. Kanske p.g.a. förra blogginlägget. Det framgick inte riktigt. Men en som blev orolig av det var... Alice!
Jag skulle gå handla mat, men hade en märklig känsla av att jag skulle låta datorn och alla lampor vara på, utifall någon skulle vilja besöka mig. Som en signal att jag var hemma, eftersom min telefon inte fungerar. Nånstans ville jag att "hon" skulle komma förbi, men jag blev ändå ganska chockad när jag såg Alice stå utanför mitt fönster. Jag hade dagen innan seriöst funderat på om jag skulle be om ursäkt till henne och försöka sluta fred, så det var inte alls svårt att klämma fram ett förlåt där hon stod. Vi pratade inte så mycket om konflikten, men nu är vi iallafall vänner igen så det kommer. Hon hade blivit orolig för mig, och blev ännu oroligare när det var tänt men jag inte var hemma. Alice bryr sig verkligen om sina vänner. Jag sa att jag kunde ge henne vad som helst, och hon ville att jag skulle skriva om henne i min blogg. Det tänker jag göra, fast inte här. Hon förtjänar bättre än ett ångestinlägg.
Alice räddade mig. Jag hade skakat hela dagen, men efter en kväll med youtube kändes det lite bättre. Men jag undrar om hon såg hur jag skakade? Jag mådde seriöst jättedåligt.

Jag försökte ta hand om det idag. Jag pratade med "henne". Jag var tvungen. Om hon inte sagt att det inte skulle bli något skulle jag bara gå och hoppas. Tyvärr gör jag det alldeles för lätt. Så nu har jag gråtit och skakat och mått allmänt jättedåligt, men det har blivit lite bättre. Nu är jag bara jätteledsen, men har iallafall kommit över tidigare nämnda chock-stadie. Jag vet inte hur länge jag kommer vara jätteledsen, men jag kommer klara av det här... Jag MÅSTE klara av det här.

Men med det här inlägget vill jag också lugna mina läsare: jag är INTE självdestruktiv och kommer inte att bli det. Om jag vore benägen skulle jag redan ha skurit mig själv, så mycket som jag gråtit. Och trots att det inte funnit något ljus alls i denna svarta tunnel är jag inte det minsta självmordsbenägen, tvärtom snarare. När jag har suttit och skakat har jag då och då varit rädd för att det egentligen inte är ångest utan typ svininfluensan. Jag vill verkligen inte dö, det är min största räddsla.

Jag vet inte om så många känner till det... men jag har varit kär i ungefär ett halvår. Det har inte alltid varit en lätt kärlek, faktum att den i princip bara har gått nedåt. Vi passar inte ihop, vi bråkar bara. Jag säger klantiga saker, och hon blir sur på minsta lilla. Jättesur för minsta lilla. Men trots allt detta älskar jag henne. Kanske för att jag drömmer om hur det hade varit, eller för att jag tror att om vi bara skulle sluta bråka skulle allting bli bra.

Men, hon tröttnade och sa att vår vänskap var över. Det var elva dagar sedan. Även om det gjorde mig ledsen så höll jag med. Det enda jag gjorde var att såra henne och göra henne arg. Det fanns inget jag kunde göra för henne.

Men jag kunde inte sluta tänka på henne. Det fanns saker jag ville berätta för henne. Diskutera med henne. Dela med henne. Höra hur hon hade det. Jag tänkte mycket på henne, och även fast jag visste att det var över hoppades jag ändå att hon efter några veckor skulle sakna mig, och så kanske vi skulle börja prata igen. Vi skulle kunna lösa våra problem. Men det var bara ett hopp jag hade. Jag är himla bra på att hoppas. För bra.

Så, det visade sig att hon blivit kär i en kille. Och min värld krossades. Jag försökte tänka att det rent teoretiskt inte var sådär jättemycket sämre än vad det varit innan, vi var ju inte vänner längre liksom. Men jag blev helt förkrossad ändå. Jag låg på min säng och skakade. Nu var verkligen allt hopp ute. Jag skulle aldrig mer ha någon chans. Och det värsta av allt var att det fanns inget jag kunde göra åt det! Min mobil fungerar inte, det fanns ingen jag kunde ringa. Och jag visste också, det fanns inget någon kunde göra. Jag har varit med den här situationen så många gånger förr. Det finns inget man kan göra förutom att vänta ut känslorna. Inga känslor varar för evigt... om man inte tar hand dem.

Men när jag satt på Gustav Adolf torg idag och apatiskt stirrade ned i marken när jag funderade på om jag skulle ta bussen hem eller gå, så fick jag helt plötsligt en impuls att jag skulle gå till stadsbiblioteket och låna självhjälpsböcker! Det finns ingen annan än mig själv som kan hjälpa mig. Så då måste jag bli så bra som möjligt på att hjälpa mig själv!

Så jag lånade:
Dumpad, Så kommer du över honom
Sviken i kärlek? Så går du vidare
Bli av med din oro, med kognitiv beteendeterapi (fantastiskt framsida förresten, hur tänkte de nu?)
Bot på naturlig väg, hjälp vid stress, ångest och depression(med en katt!:3)

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hoppas dom funkar.

Min mobiltelefon är död. Jag hade inte betalt räkningen. Jag kan verkligen inte ta hand om mig själv. Jag undrar om man typ måste ringa för att få dem att sätta igång det. Jag har för mig att det var något sådant dumt, att det inte räcker med att betala räkningen, utan att någon fysisk person måste trycka på en knapp. Tryck på knappen då! Om jag hade råd skulle jag byta abbonemang. Inte för att jag vet något bättre, mobilindustrin är verkligen ett gissel.

Mina spar-filer till Chris Sawyer's Locomotion försvann spårlöst. Jag hade från facebook hört om sparfiler som försvunnit spårlöst, men jag trodde aldrig att det skulle drabba mig. Nu måste jag fundera ut om det är min dator som har förflyttats tillbaka i tiden eller om det är något av dessa eviga Vista-problem. Jag förstår inte varför jag räknas som admin på min egen dator? Det är enormt enerverande och medför att jag inte kan scanna efter MSN-virus som jag så plågsamt är medveten om att jag har. Och varför kan inte MSN lösa sina egna problem?

Jag har ont i mitt högra revben (det betyder att det tur nog inte är hjärtat). Det gör ont sporadiskt, och inte under givna tillfällen som när jag rör mig eller andas. Jag kan verkligen inte komma på vad det beror på, och det är väldigt störande. Troligtvis har jag sovit i fel ställning, men jag önskar bara att allt kunde vara normalt igen. Jag började droga mig med antiflamatoriska tabletter. Det är ju ändå det råd jag skulle få om jag gått till en doktor.

Jag hade en mysig dröm inatt. Jag hade en sån där "jag drömmer att jag är kär i någon som jag kanske egentligen inte är kär i"-dröm. Det är faktiskt andra gången jag drömmer om henne, och då som nu vågar jag inte skriva ut vem det rör sig om eftersom det på något sätt är lite genant. Jag känner ju liksom inte henne. Men jag tycker det är skönt att få sköljas med i drömmar ibland. Drömmar kan ge en så behagliga känslor, som man inte visste att man fortfarande hade. Ungefär känslan av oskuldsfull kärlek innan man hade upptäckt sexualitet. När kramar och bara få vara närheten av någon särskild person var det bästa som fanns. Jag vill hålla kvar i den känslan och bara njuta så mycket jag kan, men det är blott en dröm. En illusion. Några kopplingar i hjärnan. Vissa skulle förstås tro att det fanns någon högre mening med drömmen, att den ville säga något som jag förnekade, eller säga något som skulle komma att ske. Men jag tror inte på det, jag är ganska säker på att det bara är kopplingar i hjärnan. Tursamma kopplingar förstås. Dom får mig att minnas Stina, och hur lycklig jag var då. Ibland saknar jag henne mycket. Och jag saknar tryggheten. Det är mysigt när det är sådär nyförälskat pirrigt, men egentligen behöver jag bara någon som håller om mig och säger att allting kommer bli bra, att allt kommer att ordna sig. Men det finns ingen som kan övertyga mig om det. Mina vänner talar illa om mig bakom ryggen, och allt jag säger och gör upprör bara folk. Jag börjar må sämre och det börjar dyka upp spöken i mitt huvud. Men jag tror inte på spöken, dom existerar bara hos rädda, ledsna och ensamma personer. Och jag vet hur jag tar mig ur depression, jag vet vad som jagar bort den. Men jag är så himla, himla ensam. Skolan börjar nästnästa vecka. Jag kan knappt vänta! Äntligen mening i tillvaron igen!

Jag vet inte om det här är en bra idé, men det här är mina olika serieprojekt. Att prata öppet om idéer gör att folk kan sno dem, samtidigt som att prata öppet om idéer gör att man kan hävda rätt till ídéerna utifall någon nu ändå skulle sno den. Men jag kanske borde ha tagit bort namnen på projekten. Aja, här är dom iallafall! Jag återkommer vid jul för rapportering vilka projekt som överlevde.

Lite nya och halvnya bilder. Jag kom på att jag kanske skulle posta bilder här också och inte bara på min DA.


Naken flicka i skogen. En efterföljare till bilderna Ecoline och 60 år som går att ses efter cuten.

( Bilder )

Snäääääääääll!