En gång var jag kär i en tjej. Hon delade ju inte precis känslorna, men jag väntade på henne för att hon en dag kanske skulle tycka om mig på "det" sättet. Jag väntade i två år. Just nu, idag, kommer Apple släppa sin nya dator. Jag har väntat i tre år.
Min gamla dator som jag hade fått från min gymnasieskola började bli lite gammal. Den var väl sex sju år gammal, och började gå i sönder. Så jag började kolla runt lite på nätet efter en dator. Nånstans hittade jag tablet pc och började intressera mig för det. Det var väl på de forumen som jag första gången hörde ryktena om Apples tablet-pc. Dessa rykten har cirkulerat sedan 2002 tror jag det tidigaste ryktet är ifrån (en komplett lista finns här med alla rykten. Det har visat sig att mycket av koncepten och teknologin sedan kom att användas till Iphone, men ihärdiga rykten håller vid sig att Apple har skrotat och återupptagit Tablet-projektet flera gånger. Jag slutade väl egentligen att bry mig efter ett år, då jag istället köpte en HP-tx2020 (eller vad den heter), för jag tröttnade på att höra att den obefintliga datorn just var färdig och snart skulle utannonseras. Men ryktena fortsatte, och nånstans var jag ändå intresserad av den. Jag älskar Apples touch-teknologi, och skulle verkligen vilja ha en Iphone. Men eftersom jag köpte en telefon för snart tre år sedan, kom jag fram till att jag inte hade råd att köpa en till dyr telefon. Så jag hoppades på att Apple skulle släppa sin Tablet, som ett slags substitut för telefonen. Jag började prenumerera på Apple-nyhetsbloggar, eller snarare ryktesbloggar. Detta har medfört att jag blivit helt Apple-hjärntvättad, trots att jag inte ens äger någon Apple-produkt! (min ipod-mini dog, hej kvalité!) Jag vet allting om Apple! Från att man måste installera drivrutiner för att kunna köra Magic Mouse om man inte uppdaterar operativsystemet till att de nya 27-tums-datorerna ibland kan ha sprickor i skärmen. Och jag vet om Apple-datorn. Det var väl ungefär i somras som jag återigen började tro att jösses, den kanske kommer! Tidigare har jag haft teorin att datorn varit ett rykte som Apple själva spridit ut när de ville dölja andra produkter de varit nära på släppa. Men seriöst alltså, det senaste halvåret har haft åtminstone ett rykte om dagen, och de senaste veckorna har fullkomligt kryllat av rykten och spekulationer. Apple MÅSTE släppa den idag, för annars skulle de aldrig låta ryktena florera så här mycket! Det vore verkligen att skjuta sig själv i foten.
Vad är datorn för något då? Den sägs vara en Ipod Touch fast med större skärm och mer avancerat operativsystem. För min del skulle det duga, men jag har en känsla av att det inte bara kommer bli det. Troligtvis kommer Apple definiera om hur vi ser på datorer. Avancerade datorer med konfigureringsbara operativsystem kommer att bli högst professionella datorer medan gemene människa använder låsta datorer som bara kan göra en sak, men gör det väldigt bra. För egentligen behöver man inte kunna göra så mycket med en dator, iallafall inte om man inte är datorintresserad.

Nu återstår det bara att vänta och se vad det blir. (Här finns en ganska bra lista med de trovärdigaste ryktena.) Det vore en härlig plot-twist i hela bloggossfären om de mot förmodan släppte något annat. Nu för tiden finns det faktiskt datorer som kan göra det jag ursprungligen ville ha. Tex: Joojoo eller Archos 9. Och jag skulle t.ex. inte gråta floder om Apple istället gick vidare med sitt inte lika kända rykte "hälsa och konditionsdatorn". (som för övrigt också kanske är ett av alla fake-patenter Apple registrerar för att konkurrenterna inte veta vad Apple håller på med, typ som Apple Tablet:en)

Ok, glöm inte bort var ni hörde det först!

Originalpresentationen av Iphone. Citat: Isn't it Cool? Isn't it gorgeous? (han säger typ det fem gånger, med en härlig darrande pojkrumsröst, väldigt uke för att vara Jobs)
Steve Balmers reaktion.
Really miss Bill Gates-chan!;_;

Två av mina favoriter: Åsa Ekström och Ikea. Jag är däremot inte så säker på vad jag ska med tyget till. Kanske postmoderna kläder? Annars är min favorit Katten från Love Roma. Den är snäll!

Det går inget bra. Jag lider fortfarande av någon form av apati. Minsta lilla motgången och jag orkar inte göra någonting alls. Så var det i höstas också. Då bestämde jag mig för att bryta det genom att göra ett stort serieprojekt. Jag ritade 46 sidor på en månad. Jag vet inte om serien blev bra, man förlorar snabbt perspektiv på saker man spenderar hela sin tid med. Men den blev av. Sedan dess har det bara gått utför dock. Nu är jag tillbaka på ruta ett. Men det är bara att kämpa vidare. Om jag nu bara kunde hitta de där seriesidorna som försvann i flytten. Jag behöver jobba på dem, men jag kan inte hitta dem.
Ajo juste, jag kan nämna att en av anledningarna till att det var så tyst från mig i November-December var att jag bara jobbade med serien, men inte ville blogga om den eftersom jag gjorde den till en tävling, och helst inte ville att folk kände till tävlingen. Men ingen fara, jag är inte helt egoistisk. Jag tipsade nämligen Mattias Elftorp om tävlingen, och han kommer troligtvis att vinna.


Arga flickan by ~Mangakatten on deviantART

Legend of Zelda Spirit Tracks är för övrigt över förväntan väldigt bra.

Jag har blivit ganska introvert. Det finns så mycket jag vill skriva om, berätta om. Så många känslor. Men jag kan inte förmå mig att börja skriva om det. Så därför är det tacksamt att besvara frågor om det gångna året istället för att försöka beskriva det i essäform.

Snodd från Tanja, en riktig gammal klassiker. Memen, inte Tanja. Tanja är framtiden.

( 2009 )

Mindfuck. When you see it you'll shit bricks.

Det var sista gången jag var i Malmö. Jag hade redan flyttat alla mina saker veckan innan, men jag hade ett sista ärende i stan. Allting kändes konstigt. Ungefär som efter katastrofen eller något. Det var samma gator, men ändå inte. Jag kände mig lite som i serien Rahxephon när de efter ett tag återvänder till Tokyo, och hur märkligt allt måste kännas. Nånting kändes annorlunda.
Eftersom det var sista helgen jag var i Malmö bestämde jag mig för att besöka min vän. Pygmetröglorin. En Pyggmetröglori är ett väldigt skyggt djur, och jag hade bara sett den ihopkurad till en liten boll innan. Och nu som genom magi förstod Tröglorin att jag aldrig mer skulle komma att besöka den, så den smög sakta sakta fram till glasrutan och hälsade på mig. Det var verkligen storslaget hur den visade upp sig. Den rörde sig så sakta, som om den smög sig fram. Och den hade så vackra stora ögon. Verkligen världens bästa djur! Och åtminstone dubbelt så gullig som en katt. Sen efter en halvtimme med tassa runt bland ormbunkarna kilade den raskt upp i ett träd och kröp ihop till en liten boll och gömde sig. Farväl Tröglorin, nu syns vi kanske aldrig mer! Jag kommer sakna dig!

En av sakerna jag sett fram emot med Malmö var klubben Spacelab. Det är min gamla barndomsidol Alexander Hofmans synthklubb. Synthklubb! Hur coolt är inte det? Och han gillar riktigt plastig synth också. Fast, jag lyckades aldrig gå på klubben. Den håller till på onsdagar, som är den heliga Mangakai-dagen. och sen fick jag annat att tänka på. Så jag bestämde mig för att en gång ska jag fanimej gå på klubben, och skrev in det i min almanacka. Men jag skrev fel! Jag dubbelbokade det med sista "hänga med Alice". Och givetvis valde jag Alice, för att vänner är alltid mycket viktigare än klubbar och sånt.

Min relation med Alice var inte så bra i slutet av somras. Så jag är lite förvånad att hon fortfarande är vän med mig, med tanke på hur dåligt jag betedde mig. Hon sa att det skulle ta lång tid för henne att förlåta mig, och ärligt talat trodde jag aldrig att hon skulle göra det. Jag sårade verkligen henne, och jag tänker inte be om förlåtelse för det här - för att ord kan inte ursäkta det jag gjorde. Det krävs handling för det.

Men sakta men säkert började jag umgås med henne igen.

Mitt favoritminne med Alice är nog när vi gick till stranden i somras. Det var stekande hett, men vi gick längst skuggorna i en långsam takt för att hennes gamla hund Charlie skulle hinna med. Jag kommer nog alltid förknippa höghuset Kronprinsen med den varma dagen. Det var nog enda dagen på sommaren som Skånes vidriga kvava värme byts (bytat som det heter i skåne) mot en sån där torr värme. Stranden var väl kanske inte så mycket att hänga i julgranen, men det var ändå trevligt eftersom den låg så nära stan. Ganska märkligt att bada precis bredvid Turning Torso. Om det bara varit lite djupare eller mindre tång-igt skulle det varit en riktigt bra strand. Det var första gången Alice hund Nebel såg havet, och han firade genom att äta upp det. Vi åt smält M&M-choklad och jag kommer inte riktigt ihåg vad vi pratade om, bara att det fanns en massa hundar på den stranden. Hundar som Nebel försökte kommunicera med.

Det är en särskild lukt hemma hos Alice. Troligtvis från hund, och jag vet inte om jag egentligen gillar den. Men jag tycker nog ändå om den, för jag förknippar den med något. Jag förknippar den med allt det trevliga hemma hos henne. Alla minnen som jag har. Just nu är mitt liv väldigt jobbigt, så givetvis tycker jag om när jag blir glad. Jag blir glad hemma hos Alice. Jag är inte riktigt säker på vad, men det är något. Kanske är det minnet av allting innan det började gå riktigt dåligt. Jag vet inte. Den känslan sitter fortfarande kvar iallafall. Jag sitter på Alice soffa, jag kanske har syndat och köpt ohälsosam energidryck, och Alice håller på tar fram en massa saker som hon vill visa mig. Alice är jättebra på att visa saker, hon är som en telefonförsäljare, fast inte jobbig. Hon har visat sin samling med manga-material säkert tre gånger, och jag har till och med fått se hennes gamla serier. Hon kommer bli en sån där mamma eller farmor som ska visa bilder för barnen eller barnbarnen.
Hur många gånger har jag inte sovit på den där soffan trots att jag egentligen är rädd för att sova över hos folk och dessutom har promenadavstånd hem? Hur många gånger har jag vaknat av att Nebel har slickat mig i ansiktet? Jag vet inte.

Jag vill klänga mig fast i den där tidlösa känslan och romantisera hennes nördiga vardagsrum mer, men nu är det över. Inom tid kanske jag glömmer bort även de här trevliga känslorna. Men då är det enda som finns kvar att göra att försöka skaffa nya bra minnen och känslor.

Sayonara September-releasefest, jag bestämde mig för att testa strategin "dränka sina sorger i fylla". Funkade rätt bra, men sen blev man helt uppfuckad också med dålig motorik och konstiga tankegånger. Jag spydde när jag kom hem och även fast jag blev jättesjuk kände jag mig inte sådär överdrivet borta i huvudet. Fast sen när jag startade datorn dagen efter hittade jag den här öppen:
http://www.mfk.nu/wp-content/uploads/uranbrytning.pdf
Jahapp.

P.S. Sayonara September är ett jättebra album!

Unge pojke, res mot himlen, bli en legend!

Den stjärnliknande grönsaken heter Romanesco. Jag hade aldrig sett den innan jag kom till Skåne. Jag åt en sån första gången hon lagade mat åt mig. Den var okänd för mig och jag tyckte den var konstig och jag uttryckte mig väldigt dåligt om det. Vilket i princip lät som att jag inte gillade hennes mat. Och hon blev så ledsen att hon inte riktigt kunde släppa det.

Jag är så himla dålig på att uttrycka mig. Jag är gnällig och låter översittaraktig. Men jag menar inte det! Jag vill inte vara så. Jag hatar den delen av mig, och försöker vänja av mig den. Så jag äter denna underliga Romanesco, som en slags påminnelse. En påminnelse att inte vara så jävla jobbig. Jag ska vara ödmjuk, trevlig och inte köra över folk med mina åsikter. Det är vad jag ska va.

Äntligen förstår jag "det" i The Amber Spyglass av Philip Pullman. Det var lite klurigt.

So Ronery!;_;

Förra hösten hatade jag helger. Jag var så himla ensam då! jag hade tänkt mig att jag skulle göra så mycket på min lediga tid. Men istället blev jag paralyserad av ensamheten.
Sen kom hon... Vi kunde umgås helg efter helg. Och jag var så lycklig. Men jag började känna mig lite irriterad över det monotona. Så jag började säga otrevliga saker. Förstod jag inte hur bra jag hade det? Förstod jag inte att det enda jag behövde göra var att föreslå andra saker än att sitta och rita? Istället förstörde jag allting. Nu är jag ensam igen. När jag skär upp moroten tänker jag att jag hade velat göra det åt henne. Inte ens det gjorde jag.

När jag var som mest nere i mitt ångestrus hjälpte min vän Jakob mig med att visa ett väldigt särskilt spel. Det heter Braid, och är ett mycket bra spel. Det som gjorde det extra intressant är dock att handlingen kretsar kring olycklig kärlek, vilket jag förstås kunde ta till mig extra mycket. Hela spelmotorn bygger på att man kan spela tillbaka tiden, så det är en väldigt passande handling att man önskar att man gjort annorlunda. Spelet funkar hjälpligt på min dator, men här är två fina citat:


Spelet kostar $15 och finns på PC och Xbox360. Rekomenderas starkt! (även till de som inte är olyckligt kära)
Trailern Hemsidan
Tack Jakob!