?

Log in

Fyra år

Jag är väl egentligen inte så jätteintresserad av henne längre, men jag vill ändå plikttroget rapportera hur det går. Man glömmer så lätt saker. Det kan vara av intresse att dokumentera förloppet, för jag har en obehaglig känsla av att det kommer hända igen. Och det finns så mycket som jag borde skrivit ner. Inte bara dåliga saker, utan även också bra. Men alla dom minnena försvinner en efter en likt stjärnor en soluppgång.

Jag kommer inte ihåg vem det var som sa det, men någon berättade för mig att det tog fem år att komma över ett förlorat äktenskap. Jag vet inte riktigt vad den informationen bygger på, men jag skulle säga att det stämmer förvånansvärt väl. Kroppen bryts ju ner, och information går förlorad, men just uppskattningen fem år är pricksäker. Jag skulle säga att man kommer över personen med 20% per år. Första året är det fortfarande väldigt jobbigt. År två på 40% gör det fortfarande ont på. Men på år tre kan man börja se ljuset i tunneln. Och nu på år fyra är det bara 20% kvar av smärtan. Jag skulle inte vilja säga att jag är helt över henne. Men det känns helt klart betydligt bättre. Jag pratar med henne utan större problem. Största ångesten på året var när jag hörde om när hon åkte utomlands med sin pojkvän, och det var väldigt jobbigt att höra. Men i övrigt klarar jag mig ganska bra. Rätt patetiskt egentligen eftersom det ändå är fyra jävla år, men sån är jag.

Jag lyckades till och med bli kär. Det gick inte så jättebra men det var lärorikt från det här projektet sett. Jag kunde aldrig skaka av mig känslan att när jag blev ihop med henne skulle mitt ex komma och faktiskt vilja ha mig igen, så jag skulle bli tvungen att välja. Det skulle vara fruktansvärt hemskt, men jag försökte övertala mig själv att jag ändå skulle välja min nya kärlek. Tyvärr hann jag aldrig uppleva hur kär jag kunde bli i henne. En annan jobbig tanke förföljer mig. Tänk om jag aldrig kommer älska någon lika mycket som mitt ex? Hon betydde verkligen mycket för mig, och jag har ännu inte känt samma känslor igen. Givetvis hoppades jag ju att jag skulle älska den nya tjejen lika mycket, annars skulle jag aldrig tillåtit mig att ens försöka. Men tanken skrämmer mig. Det kanske aldrig händer igen. Jag kanske måste leva resten av livet med tanken att det aldrig kan bli lika bra.

Jag tror inte jag verkligen vet hur känslor fungerar. Borde det inte vara som så att man kan bli hur kär som helst i vem som helst? Men tänk om man inte kan det? Tänk om det bara är en massa slumper som styr över allt det här. Kemikalier i hjärnan. Olika personer som passar olika bra. Olika personer på olika ställen. Kanske till och med också olika från fall till fall. Hur kan man då någonsin älska någon?

You can (not) advance

Jag känner blixtar genom mitt huvud. Att kalla det för blixtar gör det väl kanske lite mer dramatiskt än vad det är, men det är en ganska passande beskrivning ändå. Det närmsta jag kommer till att jämföra det med är när man håller på somnar och nickar till fast det är som att det hörs en smäll i huvudet. Det är egentligen ganska harmlöst, och stör inte mitt liv särskilt mycket. Däremot undrar jag lite om det är blixtarna som ger mig feber eller om jag blivit förkyld.

Blixtarna är en avvänjningseffekt av att jag inte tar psykofarmaka längre. Jag mådde rätt bra och en av biverkningarna var att jag var enormt trött och kunde sova 14 timmar per dygn, så jag kände att jag ville testa ett tag utan medicinen. Hittills går det väl hyfsat bra, jag är orkelös men inte trött. Jag har rätt mycket aggressivitet och jag känner mig lite nedstämd ibland. Jag har även börjat närma mig självmordstankar igen. Så jag vet inte om jag är helt frisk och inte borde ta psykofarmaka, men jag tänker testa en månad till för att se hur det går. Jag känner ingen malande ångest, och det är egentligen det viktigaste. Självmordstankar kan komma från självhat och behöver inte ha med depression att göra. Och min orkelöshet får jag försöka ta i kragen. Att jag är arg skulle mycket väl kunna vara att jag helt enkelt är frisk. Medicin kan göra en lite avtrubbad vilket kan ta bort aggressivitet.

Men under tiden jag testar hur det går utan medicin har jag bestämt mig för att bli bättre. Mycket av mitt självhat kommer från dåligt självförtroende och dålig självkänsla och det är faktiskt problem kan kan lösa. Så jag har bestämt mig för att bli bättre på följande punkter:

Gå ner i vikt.
Jag tycker jag ser ganska bra ut faktiskt. Jag är snygg och tycker inte att jag är ful. Men jag tycker att jag är jättetjock, även fast jag bara är något överviktig. Jag skäms så mycket över min kropp, jag kan inte ha snygga kläder och jag känner mig slö. Så jag måste gå ner i vikt. Ganska mycket av mitt självförtroende hänger nog på det här, så jag antar att jag är ytlig. Men när man konditionstränar orkar man mycket mera, och man blir mera pigg. Så det finns fördelar med att gå ner i vikt. Tidigare har jag joggat för att hålla vikten. Men i våras när jag joggade gick det sämre och sämre, så till slut orkade jag inte längre. Jag ska försöka ta upp det igen, men framförallt måste jag tänka på mitt matintag. Det största problemet är nog att jag äter för mycket. Jag tar i regel alltid mer än en portion, och jag är alltid hungrig. Men då får det vara slut med det, jag måste skära ner på maten. Det kommer bli jättejobbigt för jag älskar att känna mig mätt och hatar att känna mig hungrig. Men det var oundvikligt så mycket som jag ätit.

Flytta hemifrån.
Jag måste flytta hemifrån så snart som möjligt. Mestadels för att jag börjar störa mig på mina föräldrar, men också för att jag måste leva ett självständigt liv. Jag vill kunna komma hem när som helst på dygnet utan att behöva smyga. Åka ut och träffa vänner hur sent som helst utan att någon kommenterar på det. Och så vill jag vara för mig själv.

Lära mig att tycka om mitt tecknande.
Mitt tecknande är fan awesome! Jag skulle kunna få så många coolhetspoäng av att teckna, imponera så mycket. Istället är det något jag skäms över och helst inte talar om. Jag tycker jag ritar så himla dåligt, men egentligen är jag inte så dålig som jag tror. Jag måste få bättre tecknarsjälvförtroende och känna stolthet som konstnär.

Jag blir fortfarande sur över småsaker.
En sak jag hatar med min pappa är att han blir så himla arg över småsaker, typ om han tappar något eller så. Och jag tycker att det är jättestörande och har tyvärr fått samma negativa personlighetsdrag. Så jag måste öva bort det. Jag vill inte vara sur över huvud taget. Helst skulle jag vilja öva bort att svära också, men det får bli ett senare problem.

Jag måste jobba hårdare.
Jag är så himla slö. Jag vill teckna mer, titta mer på anime, blogga mer. Göra allting mer. Men istället ligger jag på sängen och tittar på twitter på telefonen. Jag hinner nästan inte göra någonting eftersom jag har så lite energi över. Jag måste bli bättre på att ta itu med saker och bara göra dom. Jag slösar enormt mycket tid.

Sedan måste jag tänka mer på dom sakerna som jag faktiskt är bra på och försöka peppa mig själv. Saker jag är bra på:

Jag är rolig.
Det är kanske min främsta egenskap. Tyvärr har jag så konstig humor så jag har ännu inte kommit fram till hur jag ska göra något med min humor. Vore kul om jag kunde tjäna pengar på stripserier. Eller underhålla folk med stand up comedy. Men jag har inte lyckats sätta fingret på vari min humor ligger och hur jag bäst kan använda mig av den. Jag vet bara att jag är rolig.

Jag gör saker.
Jag har ju gjort två utställningar i år, släppt en bok och är med i en podcast som fyller vad det nu är, sju år? Jag hade programpunkt på Närcon. Jag gör saker, jag syns. Snart ska jag åka till bokmässan. Inte för att jag har någon scenaktivitet, någon bok att sälja in eller ens prata med nån redaktör. Men jag vill åka dit för att smånätverka och för att det var så kul förra bokmässan. Om jag vore en redaktör skulle jag tycka "fan vad bra Tomas är som åker på mässor och sånt, honom ska vi ha". Men istället är det typ, "nej det finns ingen plats för dig i vår utgivning". Bummer.

Jag har skrivit en bok.
Jag har egentligen skrivit två böcker, men det är just en som särskilt ligger mig varmt och hjärtat. Den är ännu inte utgiven, och kommer kanske aldrig att bli det. Men jag är ändå så himla stolt över den. Den blev så himla bra! Verkligen jättebra. Om inget förlag vill ge ut den kommer jag släppa den som en limiterad utgåva till SPX.



I överlag mår jag mycket bättre än jag gjorde i våras. Så himla skönt att det värsta av depressionen är över, hoppas bara nu det här andra löser sig.

Min första separatutställning

personlig-manga-tomas-antilas-bilder-3525_0

Jag ska ställa ut på Stockholms Stadsbibliotek. Nu på måndag kl 18:00-18:45. Det kommer vara originalbilder från mina senaste fansin. Efteråt går vi till Vampire Lounge och dricker glassdrinkar.

https://biblioteket.stockholm.se/kalender/personlig-manga-tomas-antilas-bilder-1

Mer ångest och Högskoleprovet

Jag var tvungen att kolla bakåt i min blogg för att se om jag redan skrivit om det, och det verkar som om jag inte hade det. Men jag känner mig bortkopplad. Jag har hört att personer som lider av Alzeimers eller andra minnesnedsättande sjudomar ibland ändå kan bli helt klara i huvudet och leva i nuet. Lite så känner jag mig. Jag tar två mediciner just nu. Först den ena som får mig att må bra efter klockan 19. Eller bra vet jag inte, den tar bort ångesten iallafall och jag tar den på kvällen eftersom jag blir trött av den. Sen tar jag drömmedicinen. Inte för att det känns som om man drömmer när man tar den, utan för att man vaknar upp ur drömmarna. När jag tar den blir jag normal. Jag har hopp inför framtiden och saker ger mig inte ångest. För varje dag vaknar jag upp med en klump oro i magen och härdar sen igenom dagen för att på kvällen få slappna av igen. Varje dag är en mardröm som aldrig slutar. Men jag har börjat ta en annan medicin också. Det sägs på internet att det tar tre veckor innan den börjar verka, så jag håller tummarna på förbättring till i slutet av nästa vecka. Annars får jag kontakta psykiatrin för att be om annan medicin. Drömpillrerna är faktiskt nästan slut. Jag har fyra kvar, och tre ska jag spara till SIS så åtminstone inte den helgen förstörs av ångest. Det betyder att jag har en kvar. Fast jag har ju dom andra pillrerna...

Jag kanske inte borde skriva om det i min blogg eftersom jag kanske verkar smått galen. Men jag fick benzo-piller av min syster. Dom gick ut 2006... Fast jag läste på internet att medicin i princip inte blir gammal. Och efter ett nervöst första test kan jag rapportera att dom fortfarande ger lugnande effekt. Faktum är att dom bara innehåller två ingredienser, så det finns inte så mycket som kan bli gammalt. Men jag känner mig verkligen sjukt desperat som ens testar sånna här alternativ. Men så är det att ständigt känna ångest och oro. Varenda tanke leder till en annan tanke som är ångestladdad.

Men idag är jag normal i huvudet igen. Avgörande beslut känns inte så jobbiga, och jag kan till och med känna lust till att rita. Igår hade jag däremot nya former av oro med en rejäl klump i magen. Jag var nämligen testledare för Högskoleprovet och jag var grymt nervös. Jag trodde inte att jag skulle klara av det, men det gick ganska fint. Jag klarade av alla svåra rutiner, och det var inte alls så jobbigt att vänta i 55 minuter gånger fem. Och sen när jag var aktiv hela dagen gjorde det att drömmedicinen verkade väldigt bra. Den verkar nämligen bättre om man aktiverar sig. Så nu använder jag mina sista krafter till att blogga om det här. Jag skulle vilja rita, men jag gick upp klockan fem och är dötrött och funderar på att gå och lägga mig. Men när jag vaknar imorgon kommer jag vakna till ångesten igen. The rythm of the war drums and the beat goes on.

Jag önskar att jag hade mer spännande saker att säga om Högskoleprovet och inte bara ständigt ångestblogga. Men det var en ganska intetsägande dag. Det roligaste var tjejen som alltid hoppade till att räddsla när jag sa "Nu är det fem minuter kvar". Och så var det väl ganska skönt att veta att man klarade av det här. Det var inte så svårt egentligen, och jag ska nog vara testledare fler gånger om jag inte har ett välbetalt jobb. Man fick bra betalt för att bevaka några kids. Och jag lyckades att hålla mig från att inleda provet med "welcome to Hogwarts!" Nu ska jag sova.

Dagdrömmar

Hon bad mig beskriva vår solsemester, var vi skulle åka och hur det skulle bli. Jag sa att hon tjatade eftersom hon frågat om det förr, men ångrade mig genast eftersom det lät för vresigt. Men min poäng var att semestern nog aldrig skulle bli verklighet, utan var bara en avlägsen dagdröm som hon ville klänga sig fast vid. Den blev heller aldrig av.

Jag tror jag slutade dagdrömma nån gång 2006. Det var när min första depression dök upp, eller iallfall det som jag kallade för depression då. Jag såg det som ett sympton av sjukdommen. Men nånstans inom mig tänkte jag att jag kanske hade växt ifrån den egenskapen?

Jag kunde ligga i timmar innan jag somnade om natten och dagdrömma ihop historier. Berättelser som jag avslutat natten innan kunde jag fortsätta på och repetera allt som hänt tills jag kom ikapp igen, och sen fortsätta. Jag vet inte var den förmågan tog vägen, men jag har ett svagt minne om förra våren när jag mådde bra och kände mig frisk att jag fått tillbaka förmågan. Eller så har den bara förändrats? Nuförtiden dagdrömmer jag som starkast när jag promenerar. Men ibland far tankarna omkring i huvudet i cirklar. Jag tänker på en tanke, som genast leder vidare till en annan tanke. Och så tänker jag på det där negativa igen som får mig ledsen.

I dokumentären Patrik och Johanna nämner Patrik Rochling lite i förbifarten att han innan han somnar dagdrömmer om sin lilla fantasivärld. Det kan vara samma sak kanske. Kan det vara en asperger-grej eller för introverta personer? Eller är vi bara samma sorts dagdrömmare?

Jag försöker dagdrömma just nu. Dagdrömma bort från allt. Jag har två dagdrömmar. En är min trettioårsfest. Den ska bli jättestor och fantastisk! Jag tänker mig att alla mina problem som finns nu kommer att vara lösta då. Och jag kommer må jättebra. Jag kommer ha gått ner i vikt också. Det finns förstås inga garantier för detta. Men jag har ganska lång tid på mig att få det att fungera.

En annan dagdröm jag har är att jag drömmer om hösten. Att allting kommer vara jättebra. Jag hoppas att saker kommer att lösa sig då och jag kommer ha ett stadigt jobb och kanske till och med en egen bostad. Jag dagdrömmer om olika rum, och hur jag skulle möblera dem. Jag leker med tanken på olika områden och var jag helst skulle vilja bo. Allting är bra och jag mår bra. Men hösten är ganska snart, så kanske jag inte lyckas förverkliga mina drömmar. Vi får se.

Tid

Tiden går olika fort. För det mesta tycker jag att tiden går snabbt. Min 20-årsålder har gått i rasande fart. Och egentligen all tid dessförinnan. Man nickar till och plötsligt har det gått två tre månader.

Fast nu går tiden långsamt. Dom senaste tre månaderna har känts som ett år. Varenda sekund är som minuter. Och jag räknar ner tiden. När jag åker tåg räknar jag minuterna. På jobbet räknar jag minuterna. Och på fritiden med. Så ser jag klockan långsamt röra sig framåt. Tiden går som sagt väldigt långsamt.
Vad är det jag räknar ner till egentligen? Kanske sommaren? Kanske döden? Kanske på bättre tider?
Varenda sekund sniglar sig framåt. Tick tack tick tack tick tack.
Jag vet att det kommer bli bättre sen. Men nu rör sig allting väldigt långsamt. Jag tror det är för att jag har tråkigt.

Posted via LiveJournal app for iPhone.

Tags:

Ljuset i tunneln

Min blogg känns så totalt meningslös eftersom den enda jag skriver om är hur dåligt jag mår. Nu har jag förvisso inte skrivit jättemycket om det, men det är det enda jag vill skriva om. Det är det enda mitt liv går ut på just nu. Jag vaknar upp, hinner kanske känna glädje i en halv sekund, sen mår jag dåligt. Dåligt, dåligt, dåligt. Varje dag har jag en konstant klump i magen av ångest. Det är totalt mörker och det enda jag tänker på. Så jag har svårt att blogga eftersom hela mitt liv går ut på att jag mår dåligt. Jag vill skriva om roliga saker, om hur awesome allt är, hur positiv framtiden ser ut. Men det här är egentligen bara saker jag försöker övertala mig själv om. Jag ser ännu inte ljuset i tunneln, men jag vet att den är där nånstans i slutet av April.

Jag sade upp mig från mitt jobb. Det berodde på två anledningar. För det första för att det gav mig ångest. Ångest över att det var så tråkigt, och ångest som kulminerade i att folk pratade illa om mig bakom ryggen. Då kände jag att jag inte ville jobba där längre. Sen var det anledning två. Som jag tidigare skrivit om har jag haft kontakt med en läkare, högst informellt. Han hjälpte mig efter en studie för att han kände ett ansvar för deltagarna, så det rörde sig aldrig om någon officiell vårdkontakt. Det var förstås en väldigt dum idé och jag borde anat vilka konsekvenser det skulle kunna få. Men jag levde bara för stunden. Då såsom nu. Problemen började uppstå när jag slutade få kontakt med läkaren eftersom han åkte till Finland. Men han sa hela tiden att han skulle skriva ut nya recept på min medicin. Jag borde väl legat på hårdare antar jag, men tre gånger sa han att han skulle fixa det via internet. Så nu har jag ingen medicin kvar. Om han inte löser det imorgon är det kört skulle jag vilja säga. Medicinen dämpar min ångest som är enormt hög för att jag ogillar mitt jobb samtidigt som är en jätteorolig inför framtiden att jag aldrig mer kommer få något nytt jobb. Jag skulle gissa på att jag skulle klara av en vecka med den totala ofiltrerade ångesten innan jag skulle börja bli självmordsbenägen. Jag skulle förstås kunna gå till vården. Men med tanke på i vilken takt de jobbar i så tror jag inte det är ett alternativ. Senast jag var i kontakt med vuxenpsykiatrin hade dom telefontid en halvtimme i veckan där det tutade upptaget. Men det finns en annan lösning. Av nån anledning har jag recept på 300 piller Citalopram 20mg. Citalopram var den medicinen jag fick innan jag kom i kontakt med studien, och jag har tagit den under totalt två olika tillfällen. Jag har ingen aning om vilken effekt den skulle ge mig, och om man jämför de två tidigare gångerna då jag varit deprimerad och tagit dom har jag inte varit på långa vägar så panikslaget ångestfylld som jag är nu. Kanske skulle medicinen fungera väldigt bra? Jag vill bara ha tillbaka mitt liv där jag inte känner ångest varenda dag.

Så imorgon kommer saker förändras. I värsta fall kommer jag inte få kontakt med min läkare, och då återgår jag till Citalopram. I bästa fall får jag tag på min läkare och han skriver över receptet till mig och jag får min medicin. Sen oavsett hur det går tänker jag säga upp kontakten till min privatläkare. Det var ju därför jag sade upp mig från mitt jobb. Jag kan inte lita på hans välvilja för att må bra. Sen om två tre månader får vi se om jag fortfarande mår dåligt vad jag gör då. Mitt jobb slutar i början eller i slutet av April och då ska det bli spännande att se hur mycket ångest jag har kvar. Jag kan faktiskt inte avgöra var ångesten kommer ifrån eftersom det är så mycket som oroar mig just nu.

En vän till mig stör sig på uttrycket att det som inte dödar härdar. Att man blir starkare av svåra saker. Jag börjar nog hålla med min vän. Jag vet inte om jag har lärt mig något alls av att må såhär dåligt. Jag vet väl lite hur depression fungerar, men det finns förstås gränser. Det känns som om jag har haft huvudet under vattenytan i tre månader snart. När ska jag få andas igen? Jag känner hela tiden att jag vill att mitt liv ska starta. Ny lever jag på sparlågor. Det kan hända att jag lär mig att uppskatta att må bra, men nu är det bara svårt att se ljuset i tunneln. Simon Gärdenfors sa en väldigt bra sak i sin podcast Arkiv Samtal (avsnitt Hanna Fahls begravning) Att det han lärt sig av sin depression var att det kommer gå över. Jag tänker på det ganska ofta, att rimligtvis kommer det gå över. Och det gör mig lugn att veta. Det är faktiskt orimligt att må såhär dåligt resten av livet. Fast just nu känns det bara som jag dras närmare och närmare till kanten där mitt enda nöje är att sova.

Förlåt alla om det här är ett virrigt blogginlägg. Jag tänkte länge att jag inte skulle skriva om det här för att jag är trött på att hela mitt liv är depp. Men jag tänkte att omvärlden bör få veta.

I mörkret igen

Inatt hade jag en väldigt kreativ mardröm. En person som var med mig blev samtidigt taggad på facebook någon helt annanstans! Oh shiii!!!

Det är dock inte så kul att drömma mardrömmar. Jag undrar hur mardrömmar hänger ihop med ens mentala hälsa? Jag upplever iallafall att mina drömmar blir mer oroliga när jag mår mentalt dåligt. Jag har mått väldigt dåligt den senaste veckan. Inte riktigt lika dåligt som när min medicin snedtände och jag upplevde total ångest, men inte bra nog för att kallas ett värdigt liv.

Jag är så himla trött på att må dåligt! Jag är så trött på den smygande ångestkänslan jag har i magen. Hur den paralyserar mig och förstör mig. Jag trodde jag kunde sluta ta min medicin, för jag trodde verkligen att jag var frisk nu. Men tyvärr var jag inte det. Jag förstår inte, jag var ju frisk i somras. Hur kan jag må så dåligt nu? Värst var det nog för några dagar sedan då jag funderade på om jag skulle be om mer medicin. Det gick ju bra i några dagar? Ett tag var det kanske bra en fjärdedel av dagarna. Det är väl bra? Men skulle jag våga att testa längre utan medicin? Tänk om ångesten aldrig försvann?

Hursomhelst känner jag mig ändå bättre än när jag hade ångest av medicinen som var konstant hela tiden. För det är en annan form av ångest. Jag förstår egentligen inte hur man kan få ångest av ångestdämpande medicin, men något var det. Nu kan jag dämpa ångesten genom att arbeta eller sova. Men det tråkiga är att all fritid är växande ångestmoln som till slut blir social fobi, nervösa skakningar och extrem nedstämdhet inför framtiden. Jag sitter bara och räknar ner timmarna tills jag ska arbeta igen.

Men varför mår jag ens dåligt? Borde inte mitt liv vara bra nu? Det är en sak som tär mig, men jag vågar inte ens skriva om det här. Om medicinen som jag ska ta nu ger mig jobbiga biverkningar istället för tillräckligt bra välmående får jag psykbryt.

2012

För ett halvår sedan skulle jag avveckla den här bloggen och byta till ett nyare system. Men sen kom ångest. Och jag slutade upp med att blogga. Men jag gillar att blogga, och jag tycker att allt skrivande de senaste tio åren har utvecklat mig som författare så jag vill fortsätta med det. Mitt nyårslöfte blir att helt enkelt att blogga mer under 2013. Det nya systemet kommer när det kommer, förhoppningsvis ju förr desto bättre. Men nu tänkte jag skriva om allt som hänt under året. Vissa saker har jag redan skrivit om, andra har jag inte orkat skriva om och kanske kommer som nyheter för många läsare.

2012 kommer nog vara ett speciellt år för väldigt många. Jag syftar givetvis på älskade Kristiinas bortgång. Jag minns inte ens vad jag gjorde innan jag får reda på det tidigt på våren. Var mitt år redan då dåligt? Jag minns inte längre. Men det skulle komma att bli värre.
Vad ska vi ta oss till utan Kristiina? Vi är som ett skepp i storm utan en kapten. Ingen kan samarbeta och bara med lite tur kommer vi i land igen. Jag har under året ibland fått kämpa för att hålla tillbaka tårarna över hur synd det är. Man kan tala om vem som är den skickligaste serieskaparen i Sverige, men hon var bäst av alla. Men livet går vidare.

Antidepressiva
Jag minns inte riktigt när jag gick med på det, men jag tror det var innan Kristiinas sorgebud. Men jag bestämde mig för att vara med i en studie för antidepressiv medicin. Det var mycket lärorikt och fungerade väldigt bra. Jag kan mer om depression, medicin och hur sånt fungerar nu. Antidepressiva är till för när man mår dåligt, men dom får inte en att magiskt må bra. Jag ser depression som en slags feber. Det är inte samma sak som sorg som man kan känna över en död vän. Det är en slags inflammation som man måste få bort för att kunna tänka normalt igen. Antidepressiva gör en inte glad, och dom funkar inte om man inte har inflammationen. Med det sagt mådde jag jättebra av experimentmedicinen. Kanske var det som så att sorgen över Kristiina egentligen var något annat? Medicinen tog kanske bort depressionen medan sorgen över Kristiina accepterades av mig eftersom livet är fruktansvärt orättvist. Eller hade inte sorgen kommit ikapp? Men det skulle komma att bli mycket tyngre senare på året.

17 Maj
Jag åkte till Norge också för att fira nationaldagen 17 Maj och för att få en bättre relation med min pappa. Planen var också att trotsa min sociala fobi genom att i en vecka umgås med folk som jag inte kände. Det var både väldigt trevligt och tråkigt. Som bäst kunde man diskutera tillräckligt allmängiltiga saker för att det inte skulle räknas som kallprat. Men som sämst var det en gammal kissluktande gubbe som försökte prata med en på sin dansk-låtande dialekt som jag inte fattade någonting av. Det var iallafall konstant väldigt fin natur! Men jag kände lite när jag spenderade de sista timmarna innan flyget skulle åka i staden Bergen att det var mitt rätta element. Bergen är en väldigt cool stad, byggd mellan gigantiska berg och med en imponerande gammal trästad i mitten och med en seriebutik som var i SFbok-klass.

Ateljé
Under 2012 skaffade jag även en ateljé-plats. Det är en lärorik upplevelse, ibland bra, ibland jobbig. Jag önskar att lokalen vore större, men läget är fantastiskt! Varje gång jag tänker att det vore bättre med en billigare hyra påminns jag av hur bra det är att ateljén är centralt belägen. Jag får bara försöka få fler tecknarjobb som ger pengar så hyran inte blir lika smärtsam.
Min plan i ateljén är att göra serier till tidningar och tävlingar för att försöka göra mig ett namn så jag får bättre självförtroende som tecknare. Nu har jag dock inte hunnit med det vidare mycket eftersom jag har ritat en hel barnbok istället. Det tog typ som vanligt ungefär dubbelt så lång tid som jag först tänkt mig, men det känns skönt att ha det gjort. Det var en privat beställare och jag återkommer med mer info när den är utgiven.

Natalia
En annan sak som hände under året var att jag blev vän med Natalia igen. Det började med ett jättebråk, men sen kom vi fram till att vi inte kunde vara utan varandra ändå. Under bråket kallade hon mig för en kall person och att jag hade ormtunga. Det här är lite Amina-varning, men jag såg det som rätt positiv beröm. Hon känner verkligen mig. Att vara kall är bara att behärska sina känslor som stormar inom en, något som jag haft nytta av med all sorg och ångest jag varit med om det här året. Med ormtunga måste hon mena god på retorik eller att få folk att dela ens åsikter.

Parken Zoo
2012 slog jag även mynt på min dröm att åka till Parken Zoo i Eskilstuna för att hälsa på Pallas-katten med Stina. Parken Zoo är mysig men det var lite mycket fokus på kattdjur. Kändes som en Apple-rundvandring, även om jag saknade Snöleoparden och Bergslejonet. Jag och Stina gick och kollade på Pallaskatten flera gånger, och största chocken var hur liten den var. Det lär ska vara en av de största vildkatterna, men kan kommer ju aldrig nära så den såg lite ut som Loves storkek. Det bästa med parken är hur surrealistiskt det är att se en Röd Panda klättra högt upp i en tall, eller en Leopard ligga och mysa under en björk i Svenska sommaren. Kändes lite som knäpp fantasy. Helt klart godkänd park. Rolig trivia är att jag aldrig lyckas spela hela http://www.youtube.com/watch?v=htjz6aW1ik8-låten för någon. Den är ju bra ju!

Radio
Jag ville nästan ha som nyårslöfte förra året att vara med i radio igen eftersom det var en så positivt glad upplevelse år 2011, men vågade inte lova mig själv det eftersom det är svårt att ro i land. Men av en märklig slump hamnade jag med i radio igen iallafall. Nån på PP3 tyckte jag var rätt person att prata Mangafilm med, och det tackar jag för. Så jag fick kommentera det underliga faktumet att James Camerons idé att göra en film på Battle Angel Alita börjat figurera i mainstreammedia igen. Jag kanske gjorde bort mig när jag hintade på att Avatar är en skitfilm, något det verkade finnas en konsensus mot i studion, men jag hoppas ändå på att få komma tillbaka. Det var inte alls läskigt, och förutom att det vore supersoft att ha en egen radioshow (Dröm & Glöm) så är det bra för ens karriär, personliga varumärke, stipendier osv att vara med i radio. Själv lyssnar jag dock bara på musikhjälpen.

Bokmässan
Trots att Stina inte längre bor i Göteborg kände jag att jag ville besöka bokmässan igen. Bokmässan är en sånt där konstig ickeevent som förlagsmänniskor försöker lura i oss serieskapare att det faktiskt är något värt att gå på. Men faktum är att bokmässan bara är kommers. Dessutom är seriedelen alltid en liten bubbla av den verkligen mässan, bara breddade av den totala periferi som är egenutgivna böcker är. Med det sagt tror jag det var typ den femte-sjätte gången jag var på bokmässan eller nått sånt. Det är ju ändå något mysigt med den eufori som finns. Vinet som plockas fram efteråt, att träffa många vänner, äta ute, nya böcker. Jag hade egentligen velat stanna lite längre eftersom jag saknade den mysiga staden Göteborg, men det var lämpligt att bara vara där en dag så jag slapp min sociala fobi att sova över hos folk. När jag kom hem berättade min mamma att för att få komma till bokmässan måste man ha sålt 100 000 böcker. Hoppas dom inför det som regel så jag slipper trängas med Bob Hansson när jag ska försöka sälja in min fantasybok till en redaktör nästa år igen.

Mer medicin
Såhär långt såhär lugnt, men det var nu problemen började. Med facit i hand tror jag det var medicinen jag fick som förvärrade saker. Men jag vet inte riktigt. Vad hade hänt om jag inte tagit den? Medicinen jag fick som ersättare för testmedicinen fick mig att må väldigt dåligt. Men för att förklara saker. Antidepressiva gör inte bara en sak. Det finns ett diagram med tre cirklar som förklarar var medicinen verkar. Det heter typ seretonin, dopamin, noradrenalin och påverkar alla olika saker i kroppen på en. En medicin som gör att man inte känner håglöshet kan istället göra att man känner ångest. En annan medicin kan göra att man känner sig upprymd eller avslappnad beroende vad det är man vill åt. Medicinen vi har idag är mycket bättre än den som fanns för tio år sedan, men det är fortfarande svårt att hitta rätt alla gånger eftrsom det är en delikat balansgång. Den medicinen jag fick gjorde att jag tog bort håglöshet och orkelöshet men gav mig ångest. Sen fick jag testa massa andra mediciner för att få bort ångesten, med varierande resultat. Som bäst kände jag mig normal, men också hungrig, trött och pirrig. Nu tar jag ingen medicin alls längre. Och förhoppningsvis kommer jag inte behöva göra det mer. Jag måste testa i några veckor vad det egentligen är som medicinen gör. Sen får man komma ihåg att det kanske aldrig går att känna sig normalfrisk. Mycket av det som gör att jag mår dåligt är att jag känner mig kass som tecknare, och det är ju ett klart sympton som desssutom går att lösa.

Kris
Men det har varit en tung höst för mig. Jag fick en kreativ kris, medicinen som strulade vilket gjorde att jag blev galen på mitt jobb. Det är egentligen inte så illa, det är bara det om man ständigt mår dåligt och inte har någon framtidstro som även småjobbiga saker stiger en över huvudet. Jag måste få tillbaka min kreativa glöd, och det fort som bara den! Jag kände att mitt tecknande svackade, så jag testade att ha en skrivarmånad. Men den blev katastrofal månad där jag inte lyckades jobba och när jag varken kunde skriva eller rita bröt jag nästan ihop. Jag hade en vecka av total ångest när jag var farligt nära att gå in i väggen. Sen fick jag testa valium, och ojojoj vilken jävla resa!
Men nu känns det som sagt bättre och jag tänkte inviga året med att teckna ett kapitel till Transa på tåg. Det kan gå. Jag kan skina igen. Res mot himlen, bli en legend!

Assistantila
Men när jag har haft tecknarångest själv har det gått desto bättre att hjälpa vänner. Framförallt Lisa Medins Medley har fått mycket uppmärksamhet under året. Bästa helgen var den episka slutstriden där vi i ett gäng satt uppe nästan dygnet runt i fyra dagar för att fixa det sista. Men mot alla odds klarade vi det. Jag tyckte det var askul, men det kanske bara var att det var skönt att få komma bort från sin egen ångest och sina egna teknarbekymmer, för vad jag förstått hade jag helt klart bästa humöret. Tråkigt hursomhelst att man inte kan jobba med det här, för jag är bäst på det! Hoppas Medley säljer tiotusentals exemplar, då kanske vi kan göra en fabrik av det.



Det är ungefär vad jag har gjort i år. Jag har haft två tre månader då det var ok, sen nästan bara ångest i olika grader. Jag ser det ändå som lärorikt, för jag har verkligen lärt känna mig själv bättre det här året. Men jag hoppas verkligen att lidandet är över. Nu ska jag kämpa hårt för att bli den jag vill vara.

Tags:

Drogerna och jag.

Det här är en fortsättning på det härhttp://alitna.livejournal.com/307522.html-inlägget.

I början av hösten hade jag väldigt mycket förväntan och även en liten dos nervositet eftersom jag ville att det skulle bli en bra höst. Såhär med facit i hand kan jag konstatera att det gick åt helvete.
Låt oss resumera lite.

Jag gick i en testgrupp för en ny medicin. Testgruppen fungerade på det sättet att hälften fick en gammal medicin och hälften fick den nya medicinen och sedan skulle man jämföra biverkningar och effekt utan att veta vilken som testpatienten fick. Medicinen var en Agomelatin-baserad men mycket bättre än den som nu finns på marknanden. Jag är rätt säker på att jag fick den nya medicinen.

Efter att jag gått på testmedicinen med mycket bra resultat skulle jag testa en månad utan någon medicinering alls för att kolla om jag blivit helt återstäld. Det som hände då var att jag återgick till mitt normala men ändå smått apatiska jag. Saker kunde vara roligt, men nu när jag fått testa på hur det kändes att vara helt odepriprimerad ville jag tillbaka till det normaltillstånden. Om man får vara lite Jante så var det då mina problem började...

Jag fick då Valdoxan 25mg som är en Agomelatin-baserad antidepressiv och möjligtvis en av dom som var med i testet. Jag stor som sagt med stor säkerhet att jag fick den nya medicinen och inte den gamla Agomelatin-baserade. Av Valdoxan kände jag mig stark nog att ta itu med problem. Ångesten hindrade mig inte. Jag hade inte sömnproblem och jag kunde jobba länge utan att håglöshet slog in eller att jag kände mig tom på krafter.

Däremot försvann inte oron och ångesten. Så vi bestämde att höja dosen till 50mg. Ingen effekt. Då tyckte min läkare att jag skulle testa med ett komplemen till Valdoxan. Jag började med Olanzapin 5mg. Superbra effekt! Jag minns särskilt en kväll när jag satt och hjälpte Lisa med hennes arbete i sin ateljé, och jag kände mig så himla glad. En skön känsla spred sig i min mage, och jag visste att det var så det var som man kände sig när man inte hade depression eller ångest och oro. Jag kände mig liksom glad för det jag hade. Ljus inför framtiden. Men det finns ingen gratislunch...

Olanzapin gjorde att jag ständigt kände hunger och möjligtvis sockersug. Den gjorde mig offantligt trött. Klockan elva var jag tvungen att ligga i sängen för sedan blev tröttheten så stark att jag kunde känna mig yr, bortkopplad och snurrig i tankarna. Ungefär som att vara alkoholpåverkad. Och om jag gick och la mig för sent sov jag till långt in på dagen.

Medicinen tröttade ut mig, och jag fick något som kallas för restless legs syndrome. (http://en.wikipedia.org/wiki/Restless_legs_syndrome). Det kan beskrivas som den där obehagliga känslan när ett ben har somnat och hur konstigt det känns när man rör benen. Inte den nålstickiga känslan, utan obehaget. Just eftersom jag blev så trött var inte det här ett jätteproblem eftersom jag endå hade lätt för att somna, och jag har sedan tidigare medicinering lärt mig att alltid ha lite vatten med mig mot min torra mun. Men min läkare tyckte att biverkningarna var för kraftiga för att det skulle vara godkänt.

Jag fick då Seroquel 100mg, och det var det värsta som jag varit med om. Kanske värsta någonsin! Det började med att jag fick normal ångest och oro som sedan dag för dag eskalerade i vad jag upplevde som 9/10 av maximal total ångest!

Ångest är en märklig känsla. Den är ganska svår att beskriva om man inte varit med om den. Men jag tror att det mest liknande är den obehagskänsla man får i magen precis innan man ska kräkas. Det är som en pulserande smärta, nästan som om man blöder inombords. Det känns som en kletig sörja som har fastnat mot sin själ. Eller tusentals insekter i magen. Och en vecka med så stark ångest gjorde mig nästan självmordsbenägen. Det är en smärta man inte kan värja sig mot, och till slut blir man galen. Seroquel 100mg fungerade väldigt illa för mig, och jag skulle genast avbryta att ta den sa min läkare.

Min doktor berättade att han träffat på en kvinlig patient som sa att hon fött barn, brutit nacken, haft gulsot samt depression och ångest. Ångesten var värst av alla fyra. Så min läkare vänligen gav mig Stesolid 5mg och jag ordinerades att gå tillbaka till Olanzapin fast i hälften av dosen, 2,5mg. Stesolid hade andra regler än vanlig medicin och man fick skriva sin adress på kvittot. "Den här kan du sälja på plattan," sa doktorn. Det var en ångestdämpare som var så kraftig att den kunde bli beroendeframkallande. Det handlade inte om att bli bra, det handlade om hur låg dos som man kunde ta utan att bli allt för trött som biverkning. För bra blev man garraterat så länge man fick tillräckligt hög dos! Och OM det var skönt! Det var en väldigt obehaglig känsla av att allting var fel, men att man ändå kände sig glad och lugn. Jag kunde fortfarande känna insekterna i magen och minnas allt som jag tyckt var fel med mitt liv under dom värsta ångesveckorna, men jag mådde bra ändå!

Efter ett tag blev jag nyfiken på vad tusan det var som jag fått, och Stesoliden innehöll nämligen bara en ingrediens, Diazepam. Även känt som Valium, narkotikaklassat!

Jag har blivit en knarkare! Jag har gått från Flashbackknark i stil med "hur många medicintabletter ska man ta för att bli hög?" till knarkare Simon Gärdenfors-style! Jag känner mig lite skuldbetyngd över att mitt rena samvete blivit nedsmutsatt av detta. Samtidigt är det lärorikt. Nu får ni rätta mig om jag har fel, men visst finns det en stor andel missbrukare som har psykisk ohälsa som bakgrund? Det är så enkelt att bara ta en tablett och så försvinner all världens problem! Jag kan verkligen förstå att uteliggare i stor grad kan vara missbrukare för verklighetsflykten med knark är enorm. Men med stor kraft kommer stort ansvar, jag förstår ju att det här kan snabbt eskalera och bliv väldigt farligt och man fortsätter att ta tabletterna. Man kommer behöva höja dosen och sen ta knarket för att inte få abstinens. Valium är ju nice, men det är inte bra med en kultur som normaliserar narkotika för riskerna överväger inte fördelarna. Som vit medelklassunge kan jag säga att droger är något man inte borde hålla på med.

Senaste nytt är att den maximala ångesten har gått ner, och jag har testat en vecka utan Olanzapin och bara med Valdoxan för att se om ångesten kom tillbaka vilkden den gjorde, och sen ner igen när jag lade tillbaka Olanzapi. Så nu är det enda som återstår att ta bort Valdoxan helt för att se om ångesten försvinner med den. Jag håller tummarna, men det finns helt klart en risk är att jag kommer må ännu sämre. Eller att min läkare tyckte det låter för farligt och istället ger mig något nytt komplement med nya biverkningar.

Men helst av allt vill jag bara tillbaka till den där månaden när jag inte tyckte det var bra nog. Jag kan gå med på att bli normalapatisk, bara jag slipper den här outhärdiga ångesten. Mitt liv är bra nu, jag ska inte känna mig dåligt. Om det bara är medicinen som orsakar det kommer jag bli så himla tacksam. Och förhoppningsvis är det så. Annars börjar ett nytt kapitel i mitt ångestfylda liv med ny medicin.

Latest Month

August 2013
S M T W T F S
    123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Syndicate

RSS Atom
Powered by LiveJournal.com
Designed by Teresa Jones