You are (not) alone kommer ha biopremiär i USA. Vilket betyder att om den blir välbesökt där kommer den hit! Den engelska dubben verkar dock variera från ok till katastrofal... Jag har den filmen på DVD, men jag har inte hunnit kolla på den. Jag vill se den när jag är som mest sugen för att få så bra upplevelse som möjligt av den.

Sugar Sugar Rune-mangan som finns i Sverige är ritad av Hideaki Annos (regisören till EVA) fru!!! Varför har inte jag känt till detta tidigare?

Matty: Sad Matty is no good Matty säger (23:35):
nej... hoppet är det sista som försvinner!
man måste kämpa för det man vill och älskar
jag kämpar fortfarande och jag kommer inte att sluta göra det tills jag vinner!
för att ge upp är för förlorare!
om jag älskar något...
kommer jag inte sluta kämpa, jag kommer att kämpa med allt jag har, tills jag inte har något kvar, då kommer jag att erkänna att jag är besegrad.. men aldrig förrens det.

---

Jag skulle skriva ett fint inlägg angående de här fina orden från The Matty, men nu orkar jag inte det. Kanske imorgon.

Jag kom inte in på Serietvåan, så jag är lite nedstämd. Fast inte sådär överdrivet nedstämd, för jag har väldigt spännande planer involverande Svenska Mangatecknare i höst som jag nu kommer kunna lägga ner mer tid på. Det är också skolan som ska vara mest ledsen, dom får ut mer av mig än vad jag får ut av dem. Nu vet jag förstås inte exakt vad det är dom går på när dom väljer tvåorna, men ganska många är ju överens om att det är folk som ger skolan mest cred. Jag är inte helt övertygad om det om jag ska vara ärlig, jag tror de går efter någon skum kvoteringslista. Jag kan inte på något annat sätt förklara de personer som kom in istället för The God Damn Stef Gaines förra året. Liksom, vad fan tänkte de med? I år kom inte Stef heller in, och de ska förstås bli spännande att se vad det blev för några den här gången. Och det blir att gå på deras opponering nästa år, om jag fortfarande är bitter då.

Den stora frågan är förstås hur länge jag kommer stanna kvar i Serieförorten. Det enda som egentligen håller mig kvar är Natalia Batista, som jag inte vill förlora kontakten med. Malmö är ju najs och så, men varje gång man kommer till Stockholm känns det ju som skillnanden mellan Super Mario Bros 1 och 3.

Att bo kvar i Malmö verkar dock inte vara något problem, för Skåneporten verkar ju aldrig ha uppfattat att jag är student. Men det blir till att gå till arbetsförmedlingen på Måndag. Och jag säger bara en sak, i helvette att jag kommer gå någon arbetslöskurs, Mcdonalds är långt mera intressant.

Den här helgen har varit väldigt oproduktiv. Jag har faktiskt inte lyckats göra någonting. Typiskt mig när jag bara skulle rita tre seriesidor till Serieskolans slututställning nästa helg. Men, helgen är inte över ännu!
Det enda jag egentligen gjort var att besöka Frida på hennes arbetsplats, Casino Cosmopol. Det var väldigt intressant att besöka stället och jag har lite blandade känslor så jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag kan börja med vad jag tyckte innan jag gick.
Kasino har varit lite spännande och lockande i några år, inte för att jag haft några planer på att vinna en massa pengar. Snarare för att det verkar vara en intressant miljö. Men jag har alltid varit avskräckt eftersom jag är rädd att jag ska göra av med en massa pengar samt att jag har en barnslig fördom om att det bara är gangsters som hänger på Kasino.
Frida i min klass skaffade som extraknäck att vara guide på ett kasino, ett jobb som för övrigt passade henne alldeles utmärkt eftersom hon är så himla trevlig, och jag hade lovat att komma och besöka henne. Sagt och gjort begav jag mig till den Herrgårdsliknande byggnad i Slotsparken (eller vad det nu heter) för att spela bort pengar till staten.
Själva spelandet då? Jag kan ju börja att nämna att de Enarmade banditerna var en stor besvikelse. Det var lite därför jag gick dit, men tyvärr var det inget spel som jag först hade trott, utan bara lotteri. Avancerat lotteri. Märkligt nog fanns det väldigt många maskiner, och väldigt många som spelade på dem. Jag förstår faktiskt inte tjusningen. Jag förstår tjusningen när man ser maskinerna, för de ser lockande ut. Men det är helt omöjligt att vinna på dem och det finns inget sätt att höja oddsen på. Bara pengar i sjön med andra ord. Skrapplotter är långt mycket mer spännande.
Sedan testade jag Black Jack, som är bra eftersom det heter samma sak som en väldigt bra serie. Black Jack verkade vara anledningen till att man går på Kasino, och jag lyckades spela dryga timmen med de hundra kronor jag lovat mig själv vara ribban för hur mycket jag fick spela för.
I övrigt kändes det som Eyes vide shut fast med spel istället för sex, och sämst var att man itne fick ta fram mobiltelefonen vilket hindrade mig från att fotografera en geting på en spelmaskin som var Yiffable.
Bäst var varningstexten på en av maskinerna: Oddsen är emot dig och maskinen kommer att vinna majoriteten av gångerna. För det vore annars inte lönt att ha en spelmaskin.
Det är lite som: du dör av att röka. Liksom duh!

http://www.youtube.com/watch?v=67lEwNRiytI&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=wl-rQ12eaU8&feature=related
Aladdin låter som Hikaru Midorikawa, men det kan det ju inte vara...

Jag är på landet i närheten av sjöbo och njuter av min mosters 3G-modem. Min familj är nere på besök, och istället för att bo hos mig blev det min moster. Jag har en svag hemlängtan, men försöker istället koncentrera mig på hur trevligt det är att ta det lugnt. Men mest av allt vill jag bara jobba! Så jag har laddat ner Sayonara September för att kunna rita fanart på den till Åsas generösa tävling.

Jag har ätit för mycket fett och socker och känner mig allmänt ohälsosam. Men det är skönt med lite semester. Snart är det bara två veckor kvar av skolan, och då ska jag verkligen köra full rulle... tills det är sommarkursen det vill säga. Det här kommer nog bli den bästa sommaren på väldigt länge. Det enda som saknas är mer pengar.

Vi åkte förbi Kiviks musteri. Jag har en tvångstanke att jag inte riktigt kan förstå hur all mat kan räcka till alla människor. Men tänk er, hur mycket potatis "kan" man äta varje dag? Det blir en himla massa per år, och ta det gånger nio miljoner så blir det en hiiiimla massa potatis. Det blir väldigt mycket fält. Samma sak med Cider. Det finns Kivik-ciderflaskor i varje matbuik i Sverige. Om man sen tänker att varje flaska kanske innehåller tio stycken äpplen, då blir det en massa äpplen. Var får man plats med alla dessa odlingar? Jag ville se dem med egna ögon för att tro på det. Jag fick aldrig riktigt svar på hur många äpplen det gick åt, men jag såg en hel del träd.

I Kiviks hamn köpte jag Piraten-sill. Piraten är ju känd från Seriefrämjandet och sill är det bästa jag vet så jag tänkte att det var värt 39:-. Jag vet inte riktigt om det var det, men det var jäkla gott!

Sedan åkte vi till nån vikingastenlämning föreställande en båt som var intressant eftersom några arkeologer trodde att det var en allmanacka. Och jag tycker om sådan antik vetenskap, för det här räknas väl mer som vetenskap än kultur?

RIP Markus Ekström

Jag ville egentligen inte veta det, men jag var tvungen att få reda på det ändå. Jag hade misstänkt ett tag att han begått självmord eftersom han plötsligt försvunnit, men jag vågade inte tänka på det. Men jag var tvungen att ta reda på det. Så jag kollade på hans facebook, och mycket riktigt, han var död. Hans familj hade skrivit hälsningar till honom. Men det har framkommit att han inte dog självförvållat. Hans död är däremot fortfarande ett mysterium för mig. Fanns det något han aldrig berättade för oss?

Jag har känt till honom sedan 2001, så det känns jättekonstigt att han är borta. Han följde med till Jpopcon förra året, och han kom på min födelsedagsfest i år. Jag tyckte faktiskt att han var ganska jobbig, men han var så himla ensam. Så därför bjöd jag in honom, för han hade ingen annan.

Det finns människor jag hatar, men Markus var absolut ingen jag hatade. Jag är helt övertygad om att hans ibland agressiva personlighet berodde på ensamhet. Jag vet inte hur mycket han träffade folk, men jag har insett nu i efterhand att det var många som brydde sig om honom. Och jag hoppas verkligen att han förstod att det fanns folk som brydde sig.

Jag skulle lära honom rita serier i julas. Men jag orkade inte träffa honom. Och jag skulle ta med en signerad bild till honom som han fick av Nao Yazawa som jag tog hand om under jpopcon eftersom han inte kunde transportera hem den. Men han fick aldrig den. Jag tog med bilden till SPX, men han kom aldrig.

Jag tror inte längre på existens efter livet, men jag hoppas ändå innerst inne att han har det bra där han nu är, var han nu är. Han förtjänade det.

Ett bra länktips: www.svenskamangatecknare.se

Och en allmän fråga: Är det någon som har koll på engelska Yaoi-bloggar? Vilka är störts/populärast? Det kan vara lite vad som helst så länge det är förknippat med BL, Yaoi, Shonen Ai.

Kanske världens sämsta bild, men här är den. 132 sidor, limmad med utfall, färgomslag.


Jag blev jätteglad, för Åsa Ekström hade så fin reaktion på boken. Hon verkligen tjöt till av glädje, och man kände att hon menade det. Det gjorde mig glad, att någon kan ha längtat så mycket till att den ska bli klar. Många andra i min klass blev också imponerade av den, och det gör mig också glad förstås.
Nästa vecka kommer Jefrey Brown och Paul Gravett till skolan. Jag längtar till att prata med Jefrey, hoppas han är lätt att tala med. För jag känner på mig att vi har saker gemensamt.
Nu ska jag göra det jag borde ha gjort för väldigt länge sedan, kolla på Lost.

Sen till skolan igen, slö dag igen. Jag har lyckats rita tre bilder nu på två timmar, vilket är ganska ok trots allt. Den här blev jag så nöjd med att jag tänkte att jag skulle dela med mig av den. Vad handlar min serie om? Mystiken tätnar.

Nu är det mangatalangen som tar upp all min tid. Jag hade väl hoppats på att hinna rita klart den idag, men det har jag ju inte gjort. Jag borde ha gjort 20 "sidor" igår, och ännu mera idag. Men nu är klockan över tolv och jag har ännu bara hunnit tre stycken eftersom jag har varit så himla slö.

Egentligen var väl meningen att jag skulle göra en lätt serie, men jag blev så inspirerad att jag ändå bestämde mig för att göra en femtonsidorsserie. Men den här gången arbetar jag på ett lite annorlunda sätt. Jag har delat upp bildmanuset i rutor och ritar alla rutor för sig och ska scanna dem sen och montera ihop dem. Det är ett intressant sätt att jobba på, men vi får se om det blir bra.

Jag är så himla slö att det inte är sant. Jag kom först till skolan till klockan sex, och har som sagt bara orkat prestrera tre sidor idag. Jag funderar på att ta en till koffeintablet trots att jag mådde dåligt av dem igår.

Jag har börjat trappa ner på min psykofarmaka och jag är rädd att det börjar ge mig bieffekter. Eller kanske hoppas egentligen, för då betyder det att jag är frisk och att det inte är undantryckt ångest som kommer upp på ytan.

Jag mår ganska dåligt mentalt, och jag tror inte att jag är deprimerad längre så förhoppningsvis beror det på att saker går dåligt och inte därför att bristen på psykofarmaka gör att jag får ångest. Vanligtvis brukade (det senaste halvåret) jag kunna tackla såna här problem, men nu är det svårare. Återigen blir jag nedtryckt och paralyserad av problem. Jag skulle vilja prata med min läkare om det här. Men det är två problem. Ett är att han har en timmes telefontid per vecka, utsprid på två dagar med en maxgräns i telefonkön. Två är att jag är rädd att jag ska stämplas som deprimerad igen och behöva trappa upp dosen igen. Pilrena gör mig trött, törstig och pömsig, fast normal också förstås. Men jag hoppas att jag inte behöver pilrena mer. Jag vill vara frisk. Just nu är det enda som driver mig SPX. Inget annat än mina serier spelar särskilt stor roll. Men problemet är att jag har för lite koncentration att kunna jobba så hårt jag skulle vilja. På Onsdag är det superior deadline, och då gäller det att vara klar. Så det kommer nog bli jobba mycket i helgen, så att jag förhoppningsvis kan vara klar den första April. För den ska lämnas till tryck den åttonde April, och jag vill INTE sitta och rita sista natten.

Och mangatalangen? Jag spår att det är skräck som vinner i år. Måtte jag bara hinna!

Jag kommer ha ca 20-40 sidor över i mitt fansin Dröm & Glöm #4 och nu undrar jag om någon vill vara med? Seriesidor, texter, colage, bilder, foton, vad som helst går bra. Tyvärr måste jag redan nu förvarna att jag bara vill ha med saker jag verkligen tycker är bra. Men för saken är den att jag har en serie på fyrtio sidor som jag känner att jag inte orkar göra klart eftersom jag ligger efter så mycket med deadline. Det vore inte rättvist för serien att slänga ihop den bara för att göra den. Så den får jag ta hand om senare. Eftersom jag kommer ha ca 20 dagar på mig kanske jag gör något själv också, men jag tycker verkligen att det vore roligt med lite gästserier. Jag funderar också på att kontakta en massa tecknare och be dem bidra med en sida var. Jag tycker verkligen om att göra "en tidning" så det är kul att sätta ihop ett fansin. Som det ser ut nu har jag ca 80-85 sidor serier, och jag kommer fylla ut med lite bilder och texter. Temat är som vanligt självbiografisk vardagsrealism och olycklig kärkek och ångest, men som sagt bara det är bra vill jag hemskt gärna ha med det.

Vad skulle ni vilja läsa om? Är det intressant om jag skriver ner en massa synopsis jag har på manus? Eller om jag kanske publicerar texter såsom nya noveler, seriemanus eller kanske till och med blogginlägg? Vore foton från mitt liv intressant? Som ett fotoalbum liksom? Jag har mycket idéer, men jag vet inte riktigt vad folk är villiga att läsa. Kommentera gärna:)

Såhär går det för mig just nu. Om en vecka ska alla rutor vara ifyllda. Jag har räknat på att det borde ta ca 11,2-12,2 dagar att göra klart det. Det är med andra ord egentligen ingen fara. Men jag är orolig ändå. För på torsdag ska jag ha gjort 20 sidor på "Vem ska trösta [namn ej bestämt]?". Och jag har gjort klart fyra sidor och skissat ytterligare två. Det är inte bra, det är fasligt dåligt. Jag måste räkna noga på om jag hinner göra klart den serien plus ytterligare en serie som är mitt mangatalang-bidrag. De två sistnämnda har deadline den första April. Troligtvis skulle jag kunna skjuta lite på ena deadlinen, men det känns ju inte bra. Det har varit tre hårda veckor, vilket är synd då jag ännu inte fått svar på om jag klarar av att rita två sidor om dagen.

Jag drömde något om Tanja. Jag minns inte riktigt vad men jag minns att det var trevligt, för jag började återuppleva de varma känslorna jag en gång hade för henne, och jag kom på att jag saknade henne. Jag saknar tiden runt våren 2005 (eller var det 2004?) Hur jag var hennes officiella fotograf, och tog en massa bilder på henne. Och det var varmt väder. Jag saknar det. Tanja är så upptagen nuförtiden, så jag hinner aldrig träffa henne numera. En av de senaste gångerna var när hon ville komma förbi mig när jag bodde vid KTH för att få sova hos mig några timmar för att bli av med en feber hon hade. Det var mysigt, för hon sov typ med kläderna på och det var ännu tidigt för mig så jag låg själv och sov. Det passade alltså bra att hon kom över och sov eftersom jag själv låg och sov, och under andra omständigheter när jag inte vore så väldans trött skulle det kanske vara lite spännande. Jag saknar när jag bodde så centralt, och folk kunde komma förbi mig utan besvär.
När jag saknar Tanja som mest brukar jag läsa henne blogg. Hon skriver ganska långa saker, och ibland rätt så avancerade texter så jag brukar dra mig lite för att läsa den eftersom jag inte vill slentrianläsa. Jag kan verkligen rekomendera hennes blogg. Den är aktuell, intelligent och framför allt rolig. http://ablativ.blogspot.com/

Vidare så tipsar Stef om årets SPX, glöm inte att boka bord!

Jag sitter och försöker skriva manus och teckna storyboard. Det går inget bra. Det går faktiskt riktigt uselt. Jag känner ingen inspiration. Kajfa i Yokaj-studio säger att man aldrig ska vänta på inspirationen, att man ska jobba ändå. Jag har försökt tvinga mig till inspiration de senaste dagarna, men det går inget bra. Och när jag gör kreativa saker utan inspiration, det blir inte bra. Hur gör man? Jag har en synopsis, men jag känner inte för att teckna den eller ens skriva ner handlingen.

Från oss alla till er alla:
"Vi mister fodfaestet og forelsker os."
Vilka jäkla kläder!XD Synthare är verkligen härligast töntigast. Och den norska texten är bara för bra! Riktigt bra tolkning.

Och en liten bonus: Liam Lynchs A Depeche Mode parody
Som jag tycker är genuint rolig. Fast videon är b, lyssna bara på låten.

Förra veckan var en riktigt hemsk vecka. Som prick över i:ett blev jag haffad av en kontrollant på Pôgatôget som bötfällde mig fast jag hade giltigt färdbevis. (tur nog fick jag tillbaka pengarna idag)
Men nu är den över, nu är den äntligen över. Jag drömde en knäpp dröm inatt. Jag drömde att jag var kär i Stef Gaines. Jag gillar att drömma om att jag är kär i folk, för jag tar det inte så allvarligt. Man kan inte styra vad man drömmer, och kan drömma vad som helst. Men man blir ändå glad av att drömma att man är kär i någon:) Drömmen påminde om händelser i livet som går att läsa om i förrförra inlägget och Stef hade på sig EGL-kläder. Drömmen fick mig att påminnas om att jag saknar Stef. Det känns som om jag pratar så sällan med mina vänner.

Och lite nyheter: Åsa Ekström kommer bli utgiven på Kartago med Sayonara September till i höst. Jag är både glad för hennes skull och min egen. Kartago kanske satsar på fler mangatecknare om Åsa lyckas bra?

Idag går jag från skolan halv två på natten. Jag bestämde mig för att inte gå hem förän jag har gjort klart dagens sidor. Tyvärr tog det jättelång tid och sidorna blev inte heller särskilt bra. Men när jag skrev om det på facebook (där man skriver vad man gör) så fick jag tummen upp av Åsa Grennvall (ja man kan göra det) och då blev jag glad:)
Imorgon ska jag: tvätta kläder, städa lägenheten, rita två sidor, storhandla och sen träffa Natalia. Det kommer bli en jättebra dag:)
Nu ska jag hem och fira mitt hårda slit med en Kebab:)